Bygg en spelplan utifrån hur motståndarna faktiskt spelar

Följ handen även när du inte är med i potten

Författaren kritiserar vanan att bara titta på spelet när man själv har kort kvar. När handen är över för den egna delen riktas uppmärksamheten i stället någon annanstans. I källan nämns musikspelaren och vännerna vid sidan av bordet som exempel på vad som tar över.

Det avgörande i resonemanget är inte vad som drar uppmärksamheten till sig. Det är vad som går förlorat när uppmärksamheten lämnar bordet. Varje hand som spelas färdigt mellan andra spelare innehåller information om hur de väljer händer, hur de svarar på press och hur de följer upp ett initiativ. Den informationen går bara att samla in medan handen pågår.

Författaren vill därför att spelaren följer hela förloppet även efter sin egen fold. Informationen från de händerna blir underlag för nästa möte. Utan den är det svårt att veta om en motståndare brukar ge upp under press, syna för lätt eller svara med en ny höjning.

Det är också en praktisk poäng. När Erik har lagt sig behöver han inte samtidigt fatta egna beslut. Han kan följa satsningarna, se vem som gör vad och notera hur handen slutar utan att den egna handen konkurrerar om uppmärksamheten. De händerna är alltså inte en paus i spelet, utan de tillfällen då det går att titta ordentligt.

Vem höjde före floppen

Underlaget använder ett enkelt exempel för att visa hur mycket som försvinner. En spelare öppnar, en annan synar och handen går hela vägen till river. Efteråt kan den ouppmärksamma åskådaren ändå inte säga vem som tog initiativet.

Det låter som en liten sak, men det är just den uppgiften som ger resten av handen mening. Om Erik inte vet vem som höjde före floppen vet han inte heller vem som satsade i egenskap av öppnare och vem som satsade som den som synade. Samma satsning på floppen betyder olika saker beroende på vilken av rollerna spelaren hade.

Det blir ett problem om nästa beslut ska bygga på att läsa just den spelaren. En läsning behöver ett förlopp att vila på. Utan öppningen saknas början, och då blir slutet svårt att tolka även om Erik råkade se den sista satsningen.

Poängen är inte att varje detalj måste memoreras. Den är att de grundläggande uppgifterna om vem som gjorde vad, och i vilken ordning, behöver finnas kvar när handen är slut. Det kräver att man har sett mer än slutet av handen.

Vad en motståndare avstår från säger också något

Författaren formulerar frågorna i tre delar. Vilka drag brukar han göra? Vilka avstår han från? Hur följer han upp sin öppning?

Den andra frågan är lätt att glömma. Det är enkelt att lägga märke till en stor höjning, men det säger ofta lika mycket att en spelare aldrig checkhöjer, aldrig återhöjer före floppen eller aldrig satsar på river när han har checkat på turn. Uteblivna handlingar syns bara för den som har följt tillräckligt många händer för att veta vad som saknas.

Den tredje frågan handlar om följdriktighet. En spelare som öppnar potten kan följa upp på flera olika sätt. Han kan satsa på varje gata, satsa en gång och sedan checka, eller checka direkt när floppen inte passade honom. Mönstret i uppföljningen är ofta mer användbart än den enskilda öppningen.

Svaren på alla tre frågorna kräver samma sak: att man har sett hela händer, inte bara sina egna. Det är därför avsnittet om uppmärksamhet kommer först i underlaget och först här.

En närliggande genomgång handlar om hur satsningsmönster läses över flera gator och hur anteckningar gör observationerna användbara nästa gång. Den finns i artikeln om handläsning i onlinepoker, och den delen upprepas inte här.

Koppla ihop handlingarna med korten som visas

Författaren vill följa händerna från början till slut och minnas både satsningarna och samspelet mellan deltagarna. När korten sedan visas kan tidigare handlingar sättas i ett tydligare sammanhang.

Visningen är den enda punkt i en pokerhand där en motståndares faktiska kort blir kända. Allt annat är tolkning. Därför är det värdefullt att ha förloppet färskt i minnet just när korten vänds upp, eftersom det är då tolkningen kan prövas mot något som faktiskt går att se.

Jämför besluten med den hand som faktiskt visades

Om Erik exempelvis har följt Johan genom en hel pott kan han jämföra Johans beslut med den hand som faktiskt visades. Satsade Johan på varje gata med den handen, eller väntade han? Synade han en stor satsning med något han lika gärna kunde ha lagt? Höjde han någon gång, och i så fall med vad?

Den kopplingen ger bättre underlag nästa gång de själva möts än en allmän känsla av att Johan spelar försiktigt eller aggressivt. Ett intryck är svårt att använda i ett konkret beslut. Ett minne av ett förlopp går att jämföra med den situation Erik står i just nu.

Det betyder inte att en enda visad hand avgör hur Johan spelar. En hand är ett exempel, inte ett mönster. Men ett exempel med ett känt slut är mer användbart än många halvsedda händer utan slut, och flera sådana exempel börjar efter hand likna ett mönster.

Kartläggningen är ett första steg, inte hela planen

Målet är att kunna tänka igenom en hand ordentligt. Författaren ser kartläggningen av bordet som ett första steg. Därefter kan Erik välja hur han vill spela mot de olika personerna.

Ordningen är värd att lägga märke till. Först samlas observationer, sedan sorteras de, och först därefter kommer frågan om vilken anpassning som passar. Den som hoppar direkt till anpassningen får en plan som vilar på en etikett i stället för på något som faktiskt har setts vid bordet.

Det är också därför resten av den här artikeln är ordnad efter beteenden. Varje avsnitt börjar i något observerbart, och anpassningen följer av observationen snarare än tvärtom.

Fyra grupper i indelningen och tre beskrivna avsnitt

Författaren beskriver fyra grupper som han ibland använder för att ordna sina observationer. I de tre tillgängliga bilderna utvecklas strategierna mot svaga och passiva spelare, mycket synvilliga spelare samt spelare som gör många aggressiva drag.

Grupperna är hjälpmedel för att sortera intryck, inte fack som en spelare placeras i en gång för alla. En och samma person kan dessutom passa olika bra i olika lägen, och underlaget gör själv den reservationen genom att beskriva svaga och passiva spelare som två skilda beteenden i stället för ett.

Den fjärde gruppen saknas i underlaget

Topproffs nämns som den fjärde gruppen, men deras avsnitt finns inte med i underlaget. Underlaget slutar efter resonemanget om den aktive spelaren, och något avsnitt om topproffs ingår inte i de tre bilderna.

Den luckan redovisas här i stället för att fyllas igen. Ingenting sägs om hur den gruppen spelar, hur den ska mötas eller vad som skulle skilja den från de tre andra. Att gruppen nämns i en inledning är inte samma sak som att det finns ett underlag om den.

Skilj mellan spelare som lägger sig och spelare som synar

Etiketten passiv räcker inte för att bestämma hur Erik ska agera. En passiv spelare kan ge upp mot höjningar, medan en annan fortsätter syna nästan varje gång han träffar något.

Den skillnaden finns inom författarens egen beskrivning av svaga och passiva motståndare. Det är alltså inte en invändning mot indelningen utifrån, utan en uppdelning som materialet självt gör. Därför behöver planen utgå från det observerade beteendet, inte bara från gruppens namn.

Skillnaden får omedelbara följder. Mot den ene är en höjning ett sätt att vinna potten direkt. Mot den andre är samma höjning ett sätt att bygga en pott som han ändå kommer att betala in i, vilket är något helt annat och kräver en annan hand för att vara vettigt.

Vad som går att observera och vad som följer av det

Det som går att se vid bordet är ett beteende: hur Johan går in i potter, vad han gör mot en höjning och vad han gör när han själv har träffat något. Det som följer av observationen är en anpassning. Underlaget håller isär de två stegen, och tabellen nedan återger just den kopplingen.

Tabellen beskriver författarens tankegångar. Den anger inte vilka exakta händer eller satsningsstorlekar som passar i varje situation, eftersom sådana uppgifter saknas i bilderna.

Notera att den andra och den tredje raden gäller samma sorts motståndare, alltså den som gärna betalar av. Anpassningen skiljer sig ändå åt beroende på vem som satsar. När Erik har initiativet handlar det om att värdesatsa. När Johan satsar själv kan en syn vara bättre än en höjning, och den skillnaden återkommer längre ned i artikeln.

Pressa den passiva spelaren som ofta ger upp

Författaren vill angripa spelare som sällan sätter emot. Om Johan gärna limpar men ofta lägger sig när någon höjer, vill han höja honom ofta.

Det är den första av de två passiva profilerna. Kännetecknet är kombinationen: han vill se händer, men han vill inte betala mer för dem, och han svarar inte med en egen höjning.

Höjningen tar bort de billiga villkoren

Avsikten är att inte låta Johan fortsätta se händer på sina egna billiga villkor. En limp är ett sätt att delta utan att ta ställning. Om ingen höjer får Johan bestämma priset själv, och då spelar det mindre roll vilka kort han har med sig in.

När Erik höjer flyttas det beslutet tillbaka till Johan. Nu kostar det att fortsätta, och den som helst ville se en billig flopp ställs inför en fråga han hade tänkt slippa.

När motståndaren svarar på press genom att lämna potten finns en möjlighet att vinna utan att behöva nå visning. Det är en viktig del av resonemanget: vinsten kommer inte från att Erik har den bästa handen, utan från att Johan inte vill betala för att ta reda på saken.

Formuleringen i underlaget är att höja oftare när situationen passar. Det är inte samma sak som att höja varje gång Johan limpar. Vilka situationer som passar anges inte i materialet, och därför anges inget sådant villkor här heller.

Den som aldrig sätter emot är ovanlig

Författaren beskriver en person som nästan alltid ger upp och aldrig spelar tillbaka som en särskilt gynnsam motståndare. Mot en sådan spelare blir varje höjning ett billigt försök, eftersom svaret sällan blir dyrt.

Han tillägger att den typen är ovanlig, men förekommer. Den reservationen är värd att ta på allvar. Att en motståndare har lagt sig mot ett par höjningar gör honom inte till den spelare som aldrig sätter emot, och planen behöver tåla att han någon gång gör det.

Det praktiska rådet i underlaget stannar vid att höja oftare. Hur Erik ska svara om Johan plötsligt höjer tillbaka står det ingenting om i den här passagen, och därför lämnas det öppet även här.

Bluffplanen förändras om spelaren gärna betalar av

Samma resonemang ska inte användas mot den passiva spelare som tycker om att syna. Författaren avråder från att bluffa sådana personer, eftersom de kan betala även när de själva har en ganska svag hand.

Det är den andra passiva profilen, och den vänder på hela planen. Mot den förra profilen var poängen att Johan skulle lämna potten. Här är poängen att han inte kommer att göra det, och att Erik därför ska sluta försöka.

En bluff som aldrig fungerar är inte bara verkningslös. Den kostar pengar varje gång den prövas, och den kostar dem mot en motståndare som redan har visat varför.

Värde över flera gator i stället för bluffar

När Erik har en bra hand vill han i stället värdesatsa och få betalt över flera gator. Det är synviljan som gör satsningarna intressanta. Målet är att sämre händer ska fortsätta lägga pengar i potten.

Egenskapen som gjorde Johan svår att bluffa är alltså samma egenskap som gör honom värd att satsa mot. Den ena sidan av beteendet kan inte skiljas från den andra, och underlaget behandlar dem som två följder av samma observation.

Uttrycket flera gator är värt att stanna vid. Det handlar inte om en enda stor satsning utan om att fortsätta ta betalt medan Johan fortsätter syna. Hur många gator det blir beror på handen och på brädan, och underlaget anger inget bestämt antal.

Storleken efter en check ska vara något Johan kan syna

Om motståndaren checkar och Erik tror att han leder vill författaren välja ett belopp som motståndaren faktiskt kan tänkas syna. Han vill få ut så mycket som möjligt utan att göra storleken till ett skäl för den sämre handen att försvinna.

Det är en avvägning mellan två saker som drar åt olika håll. En större satsning ger mer betalt när den synas. En mindre satsning synas oftare. Punkten där de två väger jämnt beror på motståndaren och på situationen.

Källan anger inga belopp eller pottsatser. Valet av storlek lämnas till bedömningen av den enskilda spelaren och situationen. Något riktvärde finns alltså inte att återge, och inget uppfinns här.

Låt ibland motståndaren fortsätta satsa själv

När den passiva spelaren själv satsar och Erik har en mycket stark hand vill författaren inte alltid höja. En höjning kan skrämma bort den hand han försöker få betalt av.

Det är samma mål som i förra avsnittet, alltså att få betalt, men vägen dit är en annan. Skillnaden ligger i vem som redan har tagit initiativet.

Varför en höjning kan kosta mer än den ger

Om Johan satsar av egen kraft betalar han redan in i potten. En höjning från Erik skulle visserligen öka beloppet i just den satsningsrundan, men den skulle också tala om för Johan att något har förändrats. Den hand som var villig att satsa själv behöver inte vara villig att betala en höjning.

Han föreslår då att syna och låta motståndaren fortsätta stå för satsningarna. Källan använder uttrycket ”walking the dog” för det upplägget. Det är källans egen formulering på engelska, inte en etablerad svensk pokerterm, och bilden är att Erik följer med i Johans tempo i stället för att styra det själv.

Vilken väg som passar beror på vem som satsar

Det är en annan väg till värde än att själv driva satsningarna på varje gata. Valet beror på vem som redan satsar och hur motståndaren sannolikt reagerar på en höjning.

Passagen innehåller ingen konkret bräda som avgör när syn respektive höjning är bäst. Underlaget ger alltså ingen regel av typen syna alltid mot den här profilen, utan en beskrivning av när en syn kan vara mer värd än en höjning.

Det finns inte heller något löfte om att Johan verkligen satsar igen på nästa gata. Att låta honom fortsätta är ett val att inte störa ett mönster som redan pågår, inte en garanti för att mönstret håller i sig.

Bygg värde mot spelaren som ogärna släpper en hand

Författarens nästa grupp är de spelarna som nästan aldrig går att bluffa, vanligtvis kallade calling stations. De synar när de har någon form av hand och blir ofta dyra att försöka bluffa bort.

Gruppen ligger nära den andra passiva profilen i förra avsnittet, men underlaget behandlar den som ett eget avsnitt med egna exempel. Det som tillkommer här är vilka händer de tycker om och hur deras sällsynta aggression ska förstås.

Händerna de tycker om att fortsätta med

Han använder KQfärger anges inte i underlaget som exempel på en hand de tycker om och inte gärna släpper. Det är den enda hand som namnges i underlaget, och den kommer utan färger och utan bräda. Därför visas den som rangetiketter, och inga slutsatser dras om färg, färgdrag eller stege.

De håller också hårt i sina par. Träffar de toppar vill de ofta fortsätta. Det är beskrivningen av vad som räcker för att de ska betala: någon form av koppling till brädan, inte nödvändigtvis en stark hand.

Underlaget säger inte att KQfärger anges inte i underlaget alltid spelas på ett visst sätt, och det säger inte heller att varje syn kommer från en sådan hand. Exemplet visar en typ av hand de tycker om, inte ett fastställt mönster.

Att försvara tidigare insatser är författarens tolkning

Författaren beskriver det som att de försvarar pengarna de redan har lagt in. Det är hans tolkning av deras beteende, alltså ett försök att förklara varför de gör som de gör.

Den praktiska observationen är en annan sak, och den är det som går att använda: de fortsätter syna även när andra spelare skulle kunna lägga sig. Erik behöver inte veta varför för att kunna planera efter det.

Skillnaden mellan observation och förklaring är värd att hålla isär. Förklaringar är lätta att tycka om och svåra att pröva. Observationer går att kontrollera nästa gång samma spelare sitter kvar vid bordet.

Vänta på en hand som tål att få syn

Mot den här gruppen vill författaren inte spela alltför många stora potter utan stöd i korten. Han föredrar att se fler kort till låg kostnad tills han har något stabilt och därefter ta betalt.

Skillnaden mot bluffplanen är tydlig. Erik försöker inte främst övertyga Johan om att lägga sig. Han väljer händer och satsningar som drar nytta av att Johan sannolikt fortsätter, vilket är en plan som bygger på att bli synad snarare än på att slippa det.

Det innebär inte att Erik alltid ska jaga en förbättring oavsett pris. Källans formulering är att se kort så billigt som möjligt, och det är ett villkor, inte en uppmaning att fortsätta till varje kostnad.

Någon bestämd synstorlek eller tillräcklig handstyrka för alla brädor anges inte. Vad som räknas som billigt och vad som räknas som stabilt lämnas därför öppet, precis som i underlaget.

En ovanlig höjning behöver få större vikt

Författaren säger att dessa spelare inte nödvändigtvis höjer tillbaka särskilt ofta. När de väl gör det förknippar han höjningen med en mycket stark hand.

Det är en viktig skillnad mellan deras vanliga syn och deras ovanliga aggression. Att Johan brukar syna för lätt betyder inte att hans höjningar är lika svaga som hans syner. De två handlingarna hör till samma spelare men inte till samma beteende.

En etikett bevisar inte vad en enskild höjning innehåller

Källan uttrycker läsningen kategoriskt, men den bör förstås som författarens beskrivning av den motståndartyp han har observerat. Det är en beskrivning av en typ, inte ett bevis om en hand.

En spelaretikett bevisar inte vilka kort en enskild höjning innehåller. Johan kan höja med något annat, och han kan höja av skäl som inte har med handstyrka att göra. Det som etiketten ger är ett skäl att uppmärksamma avvikelsen från det vanliga beteendet.

Praktiskt betyder det att avvikelsen ska sakta ned beslutet, inte avgöra det. Om Johan nästan alltid synar och plötsligt höjer har något förändrats, och den förändringen förtjänar mer vikt än en höjning från en spelare som höjer i tid och otid.

Underlaget beskriver inte hur Erik ska svara på höjningen, vilka händer han ska fortsätta med eller vilka han ska lägga. Den delen finns inte i materialet och läggs inte till här.

Använd position mot spelaren som gör många drag

Den tredje gruppen är mycket aktiv. Spelarna höjer, återhöjer och försöker påverka potterna på många olika sätt. Författaren vill hitta tillfällen att fånga deras aggression med starka händer.

Formuleringen är värd att läsa noga. Han vill fånga aggressionen med starka händer, alltså inte möta den med vad som helst bara för att motståndaren är aktiv. Det krävs både ett tillfälle och en hand.

Risken när han fortfarande ska agera

Han varnar samtidigt för att öppna utan en plan när en sådan spelare sitter bakom och fortfarande ska agera. En ny höjning kan komma ofta, och Erik behöver ha tänkt igenom den möjligheten.

Det är en varning om ordningsföljd snarare än om handstyrka. Problemet är inte att öppningen i sig är fel, utan att beslutet om vad som händer efter en återhöjning då fattas i efterhand och under press.

Underlaget anger inte vilka händer som tål en återhöjning eller hur stor den kan bli. Det som står är att möjligheten ska vara genomtänkt innan öppningen görs.

Det är lättare att låta honom göra fel när du agerar efter honom

Författaren föredrar att ha position på den aktive spelaren. Då kan Erik se handlingen först och därefter välja sitt svar.

Med stora händer kan han låta motståndaren fortsätta bygga potten. Det är samma tanke som i avsnittet om att låta någon annan stå för satsningarna, men här är skälet ett annat: den aktive spelaren satsar ändå, och då behöver Erik inte göra det åt honom.

Han kan också utnyttja situationer där denne lägger in för mycket pengar med den sämre handen, något författaren beskriver som en återkommande svaghet hos den här gruppen.

Aktiviteten i sig är inte svagheten

Det är alltså inte aktiviteten i sig som gör spelaren lätt att möta. Många drag kan lika gärna betyda att Erik oftare ställs inför svåra beslut, och en spelare som höjer mycket kan göra det med goda skäl.

Möjligheten ligger i att identifiera när aktiviteten leder till för stora investeringar med för svaga händer och att själv ha kort som kan dra nytta av det. Båda delarna behövs. Utan den första finns inget misstag att fånga, och utan den andra finns inget att fånga det med.

Position är en fördel i det resonemanget. Att agera efter Johan ger Erik hans handling först och gör det lättare att välja svar. Det är inte ett löfte om att potten vinns, och underlaget påstår inte heller det.

En separat genomgång behandlar hur korta stackar och överaggressiva eller tighta motståndare hanteras vid ett kort bord. Den finns i artikeln om korta stackar och motståndartyper och upprepas inte här.

Så hänger spelplanen ihop

Underlagets kedja är kort och konsekvent. Följ hela händer, även dem du har lagt dig i. Koppla ihop de handlingar du har sett med de kort som visas. Sortera intrycken i grupper. Välj sedan anpassning utifrån det observerade beteendet snarare än utifrån gruppens namn.

Mot den passive som ger upp under press blir höjningen vanligare. Mot den passive som gärna betalar av blir bluffarna färre och värdesatsningarna fler, och när han själv satsar kan en syn vara bättre än en höjning. Mot den som nästan aldrig släpper en hand väljer Erik billiga kort fram till något stabilt och tar sedan betalt, samtidigt som en ovanlig höjning från samma spelare får större vikt. Mot den aktive spelaren är position fördelen, och möjligheten uppstår när aktiviteten leder till för stora insatser med den sämre handen.

Underlaget slutar efter det resonemanget. Avsnittet om topproffs, den fjärde gruppen som nämns i inledningen, ingår inte i de tre bilderna och har därför inte lagts till.

Vill du repetera grunderna? Läs hela genomgången av Texas Hold’em-reglerna, slå upp ett begrepp i ordlistan eller gå igenom pokerhändernas ordning.