Anpassa ditt pokerspel till korta stackar och olika motståndare

Låt motståndarens nivå påverka vilka potter du väljer

Förr eller senare möter Erik någon som spelar bättre än han själv. Det gäller oavsett hur mycket han har studerat och hur väl han känner spelet. Vid ett bord med få spelare märks skillnaden dessutom tydligare, eftersom han hamnar i potter med samma person om och om igen.

Författaren menar att det viktiga då är att kunna erkänna det och välja sina situationer därefter. Att kalla personen lika bra förändrar inte kostnaden för att fortsätta spela svåra potter mot honom. Etiketten sitter i huvudet på den som sätter den, inte i motståndarens beslut.

I heads-up föreslår han att man helt enkelt undviker den matchen. Där finns ingen tredje spelare att rikta uppmärksamheten mot, och varje hand spelas mot samma motståndare. Om han är bättre kommer skillnaden att visa sig i varje enskild pott.

Vid ett sexmannabord är läget ett annat. Där kan det vara svårare att undvika spelaren helt, eftersom han sitter kvar och deltar i potter oavsett vad Erik gör. Men det går fortfarande att vara försiktig när de hamnar i samma pott, och att söka fler av sina stora potter mot någon annan vid bordet.

Författaren berättar att han sett spelare förlora många inköp online därför att de vägrat acceptera att en motståndare hade lärt sig deras spel. Det är en beskrivning av vad han observerat, inte en statistik. Poängen han vill göra är enkel: att fortsätta av stolthet gör inte motståndet lättare.

Det finns dessutom en praktisk sida av samma sak. Den som väljer bort en svår match har kvar sin uppmärksamhet, sitt tålamod och sin stack till lägen där han faktiskt tror sig ha ett övertag. Uppmärksamhet är en begränsad resurs vid ett bord med få spelare, eftersom handen kommer till en så ofta.

Två sätt att möta en tydligt svagare spelare

När Erik i stället upptäcker grundläggande brister hos Johan beskriver författaren två möjliga tillvägagångssätt. Båda utgår från samma iakttagelse, men de leder till olika beteende före floppen.

Det första är att se många floppar billigt och försöka fånga honom när en bra situation uppstår. Det är en avvaktande plan. Erik betalar lite för att delta och låter handen utvecklas innan han bestämmer hur mycket pengar han vill lägga i potten.

Det andra, som författaren själv föredrar, är att isolera Johan före floppen och bygga potter mot honom. Med isolering menas här att försöka få handen till ett möte med just den motståndaren, i stället för att låta flera andra följa med till floppen.

Skälet han anger är att han vill att möjligheten att vinna Johans stack ska uppstå i hans egna potter, innan någon annan vid bordet hinner göra det. Det är alltså hans motivering till att ta initiativ, inte ett löfte om att en svagare spelare förr eller senare kommer att förlora sin stack.

Distinktionen är värd att hålla fast vid. En spelare med tydliga brister kan ha ett bra pass, träffa sina kort och vinna stora potter under en kväll. Att välja motståndare handlar om vilka situationer Erik försöker skapa över tid, inte om vad som händer i en enskild hand.

De två planerna utesluter inte varandra fullständigt. En spelare som limpar mycket kan ge billiga floppar av sig själv, medan en spelare som öppnar ofta ger fler tillfällen att återhöja. Underlaget beskriver dock ett tydligt val: författaren tar hellre initiativet än väntar.

Det valet får konsekvenser längre fram i den här genomgången. Den lilla återhöjningen, isoleringen av en kort stack och återhöjningen mot en överaggressiv spelare hör alla ihop med samma grundtanke om att själv välja vem potten spelas mot.

Korta stackar kräver ett eget sätt att läsa handen

Författaren är uttalat kritisk till att medvetet spela med kort stack. Han säger att han själv inte använder strategin och beskriver den som ett försök att upprepa små matematiska fördelar snarare än att spela många gator.

Det är hans värdering av spelstilen. Det är inte en definition av vad som räknas som poker, och det säger heller ingenting om vad enskilda spelare faktiskt tjänar. En läsare som möter en kort stack behöver förhålla sig till hur den spelaren spelar, oavsett vad någon annan tycker om upplägget.

I den modell han beskriver köper spelaren in sig för ungefär en femtedel av bordets maximala inköp. Något generellt maximibelopp anges inte i underlaget, så det enda som går att säga är hur inköpet förhåller sig till bordets tak.

Sedan väntar spelaren på en tillräckligt bra hand och på att andra ska ha lagt pengar i potten, innan han går all-in före floppen. Det är i den ordningen stegen beskrivs: först stacken, sedan handurvalet, sedan tidpunkten.

Målet är att få in pengarna med en liten fördel och upprepa det så ofta som möjligt. Författaren liknar det vid ett något viktat myntkast och hänvisar till förväntat värde, EV. Tanken är att många små fördelar ska summeras över tid även när enskilda händer förloras.

Han anser att det återkommande upplägget blir förutsägbart och därför svårt att använda lönsamt mot kunniga motståndare. Den slutsatsen är hans bedömning av de spelare han beskriver. Underlaget innehåller inga resultat, inga vinstsiffror och inga frekvenser som stödjer eller motsäger den.

Ett litet belopp är inte ett skäl att syna

Även bra spelare kan enligt författaren reagera fel när den korta stacken går all-in. De tänker att det bara är 50 dollar och synar med en medioker hand utan att väga den mot motståndarens möjliga kort.

Det relevanta är fortfarande priset på synen och vilka händer motståndaren kan ha. En syn kostar lika mycket vare sig den görs av en stor eller en liten stack, och beslutet handlar om vad det kostar i förhållande till vad som finns att vinna.

Att beloppet känns litet jämfört med Eriks egen stack gör inte en dålig syn bättre. Känslan av att summan är obetydlig är en jämförelse med den egna stacken, inte en jämförelse med potten eller med de händer som kan ligga framför motståndaren.

Felet är dessutom av det slag som upprepas. En kort stack som går all-in ofta ställer samma fråga gång på gång, och en syn som är något för lös kostar varje gång den görs. Det är samma logik som senare återkommer i resonemanget om öppningsstorlekar.

Handurvalet varierar mellan olika korta stackar

Alla korta stackar spelar inte likadant. Vissa väntar på ett smalt urval av starka händer. Andra går in i potter med betydligt fler kombinationer, ibland för att de vill se fler händer och ibland för att de spelar snabbare än de själva tror.

Författarens första uppgift är därför att försöka förstå den enskilda spelarens handurval. Stackens storlek berättar bara hur mycket pengar som finns framför spelaren. Vilka kort han går in med är en separat iakttagelse som måste göras vid bordet.

Det är också därför etiketten kort stack inte räcker som beslutsunderlag. Två spelare med exakt samma stack kan kräva helt olika svar från Erik, och skillnaden syns först när han har sett ett antal av deras händer.

Observationen är gratis så länge Erik faktiskt tittar. Vid ett bord med få spelare får han se många händer per timme, och varje all-in som visas ger information om vad spelaren är beredd att gå in med. Den informationen är mer användbar än en tumregel om hur korta stackar brukar spela.

Om ett sådant handurval saknas är det ärligare att säga att beslutet fattas med ofullständig information, än att låtsas att stackstorleken ensam ger svaret. Underlagets exempel bygger genomgående på att Erik redan har sett något av motståndaren.

Positionen påverkar hur han tolkar en all-in

Författaren förknippar korta stackar med stor respekt för position. Eftersom de har lite utrymme att förlora marker i mindre potter kan de sällan betala för att se hur en hand utvecklas. Det gör att valet av utgångsläge blir viktigare för dem än för en djup stack.

Han förväntar sig därför oftare premiumhänder från tidig position, under the gun. Med kort stack finns det få sätt att korrigera ett dåligt utgångsläge senare i handen, eftersom nästa beslut ofta blir all-in eller fold.

Samma sak gäller hur de reagerar på andra. Om Erik öppnar från tidig position och Johan går all-in bakom honom tror författaren oftare på en stark hand än om Eriks öppning kom från sen position. Öppningens ursprung färgar alltså tolkningen av svaret.

Det är ett sätt att väga information, inte en garanti för att alla korta stackar följer samma tabell. Ett observerat handurval är mer användbart än stackstorleken ensam, och en spelare som har visat sig gå all-in brett bör bedömas efter det han har visat.

Författarens extrema svar på ständiga mörkstölder

Underlaget beskriver en kort stack som höjer varje gång alla har lagt sig fram till honom i lilla mörken. Situationen är alltså mycket specifik: bordet har lagt sig, spelaren sitter i lilla mörken och han höjer utan undantag.

Om författaren vet att spelaren gör detta säger han att han själv återhöjer varje gång från stora mörken. Han accepterar då att ibland bli synad när han har en dålig hand, och beskriver det som en kostnad han är beredd att ta.

Hans motivering är att motståndaren ska förstå att den stora mörken inte kan angripas oavbrutet utan motstånd. Han tillskriver den förändrade dynamiken ett långsiktigt värde och menar att spelaren efter ett tag slutar höja lika automatiskt.

Det är ett mycket långtgående metaspelsresonemang. Underlaget anger varken höjningsstorlekar, synfrekvenser eller exakta stackar som visar att återhöjning med alla händer skulle vara lönsam. Det går alltså inte att kontrollera påståendet mot några siffror.

Exemplet ska därför förstås som författarens personliga motdrag i en beskriven situation, inte som en allmän regel för mörkförsvar. En läsare som kopierar linjen utan samma iakttagelser kopierar bara kostnaden, inte resonemanget bakom den.

Minska kostnaden för att öppna och sedan behöva lägga sig

Ju kortare motståndaren sitter, desto mindre vill författaren ofta öppna med. Skälet är att den korta stacken ofta väljer mellan all-in och fold, vilket gör att Eriks öppning sällan följs av ett längre spel på flera gator.

Erik kommer inte alltid att ha en hand som kan syna en all-in. När han öppnar med en hand han skulle lägga mot en all-in blir öppningens storlek helt enkelt den summa han riskerar att förlora utan att se en flopp.

Om hans öppningshöjning är mindre förlorar han då mindre varje gång han måste lägga sig. Författaren ber läsaren tänka på hur samma besparing kan återkomma över 500 sådana situationer. Det är ett sätt att visa att små belopp summeras, inte en mätning av hur ofta situationen faktiskt uppstår.

Han anger inget fast öppningsbelopp i det resonemanget. Poängen är att storleken ska ta hänsyn till den reaktion han förväntar sig, inte att varje kort stack kräver samma öppning. En spelare som lägger sig ofta och en spelare som går all-in ofta ställer olika krav på samma höjning.

Resonemanget har också en gräns. En mindre öppning gör det billigare att lägga sig, men den gör det samtidigt billigare för andra att följa med. Underlaget diskuterar inte den avvägningen, så den behöver läsaren själv hålla i minnet.

En liten höjning betyder inte automatiskt svaghet

När en kort stack minhöjer vill författaren inte att Erik reflexmässigt går all-in i tron att höjningen är svag. En liten höjning kan komma från många olika händer, och den kan lika gärna vara ett sätt att bygga potten som ett tecken på tveksamhet.

Med en hand han är beredd att spela vidare med kan Erik i stället svara med en liten återhöjning. Tanken är att få motståndaren att lägga in mer pengar utan att han själv behöver skjuta in hela stacken direkt.

Författaren uppskattar både att vinna potten utan fortsatt spel och att få en all-in när han redan har valt en hand att fortsätta med. Om motståndaren bara synar vill han också ha en plan för floppen, alltså en tanke om vad han gör innan kortet kommer.

Källan beskriver detta med mycket bestämda formuleringar om att motståndaren tvingas till dåliga val. Om valen faktiskt är dåliga beror dock på korten och priset. En liten återhöjning gör inte i sig varje fold felaktig eller varje syn lönsam för Erik.

Det är en viktig reservation, eftersom samma linje kan vara bra mot en spelare och dålig mot en annan. Verktyget är höjningens storlek, men det som avgör resultatet är vem som sitter på andra sidan och vilka händer han faktiskt går vidare med.

A-Q mot en stack på 400 dollar

Vid ett bord med mörkarna 10 och 20 dollar har Johan 400 dollar före handen, alltså 20 stora mörkar. Divisionen är enkel att kontrollera: 400 delat med 20 blir 20.

Johan höjer till 40 dollar. Erik har A-Q och återhöjer i författarens exempel till totalt 80 dollar. Om Johan synar har han 320 dollar kvar bakom sig, eftersom 400 minus 80 är 320.

Författaren säger att han gärna synar om Johan går all-in. Om Johan bara synar vill han vara beredd att spela en stor pott på floppen, med hänsyn till hur brädan ser ut. Vilken flopp det blir anges inte, så den delen av planen står kvar som en avsikt.

Två detaljer i källans beskrivning behöver dock rättas till innan exemplet används. Den ena gäller pottbeloppet, den andra ordet minhöjning.

Pottbeloppet 190 dollar stämmer om båda spelarna har lagt in 80 dollar och ytterligare 30 dollar från de båda mörkarna ligger kvar i potten. Det förutsätter att de 30 dollarna inte redan ingår i spelarnas egna insatser, och beräkningen bortser från avgifter. Positionerna framgår inte av underlaget, så förutsättningen behöver skrivas ut varje gång potten visas.

Källan talar också om minhöjningar, men återhöjningen från 40 till 80 är inte den minsta tillåtna i det beskrivna no-limitförloppet. Höjningen från stora mörkens 20 till 40 är en ökning med 20 dollar. En minsta full återhöjning skulle därför vara till 60 dollar, inte till 80. Höjningen till 80 är alltså en liten återhöjning som författaren har valt, inte ett minimum.

Inga kortfärger anges för A-Q och ingen flopp beskrivs. Handen ska därför inte illustreras som A-Q i samma färg, och ingen bräda ska läggas till för att göra exemplet mer konkret än vad underlaget tillåter.

Poängen med exemplet är inte det exakta beloppet utan strukturen. Erik lägger in mer än han behöver för att bara syna, men mindre än hela sin stack, och han gör det med en hand han redan har bestämt sig för att fortsätta med.

K-Q kan användas för en annan plan

Författaren tar sedan ett annat exempel där Erik har K-Q. Det är en separat hand med egna belopp, och den ska inte läsas som en fortsättning på A-Q-handen.

Han tycker att handen kan vara tillräckligt bra att fortsätta med, men inte en hand han vill gå all-in med före floppen i den beskrivna situationen. Han väljer därför att syna en minhöjning i stället för att höja.

Efter synen planerar han ofta att höja all-in på nästan vilken flopp som helst. Källan anger 80 dollar i potten och säger att den korta stacken ofta satsar omkring 50 till 60 dollar, oavsett om han har träffat.

Författarens förhoppning är att motståndaren ofta har missat, att en all-in kan få honom att lägga sig och att K-Q ibland har förbättringschanser även när han synar. Han kombinerar alltså möjligheten att vinna direkt med handens möjliga utveckling.

Här är 80 dollar källans angivna pott för det separata exemplet. Den ska inte blandas ihop med potten på 190 dollar i A-Q-handen. De två beloppen hör till olika händer med olika kort och olika förlopp, och de ska aldrig summeras till en gemensam siffra.

Utan positioner, fullständig insatshistorik, flopp och handurval går det inte att bekräfta den påstådda lönsamheten. Det går inte heller att räkna ut antalet outs för K-Q, eftersom ingen flopp anges. Något sådant tal förekommer därför inte här.

Författaren motiverar också synen med ett svepande påstående om att kortstacksspelare inte är bra efter floppen, eftersom de annars skulle spela djupare. Det är en slutsats han drar av spelarens val av stack, inte en observation av hans spel.

Stackstorleken ensam visar inte det. En spelare kan välja en kort stack av skäl som inte har med skicklighet att göra, till exempel för att begränsa hur mycket som kan förloras i en enskild hand. Påståendet ska därför stå kvar som författarens antagande, med den invändningen synlig.

Hans avsedda metod är ändå tydlig. Han vill föra motståndaren till ett beslut denne är mindre bekväm med, och samtidigt begränsa den egna insatsen före floppen. Om antagandet om motståndarens svaghet efter floppen inte stämmer faller en del av motiveringen, men planen att hålla nere insatsen före floppen står kvar.

Isolera den korta stacken utan att glömma den djupa

Anna limpar, Johan höjer med sin korta stack och Erik har exempelvis 7-7. Om Erik är beredd att spela för Johans stack kan han enligt författaren göra en liten återhöjning för att isolera honom.

Det betyder inte att han vill spela för en full, djup stack mot Anna. Om hon går all-in kan han fortfarande lägga sig. Att vara beredd att syna en kort stack är ett annat beslut än att syna en mycket större all-in från en annan spelare, och de två besluten följer inte av varandra.

Skillnaden är lätt att missa vid bordet, eftersom båda besluten fattas i samma hand och med samma kort. Det som förändras är priset. En kort stacks all-in kostar en begränsad summa, medan en djup stacks all-in kan kosta hela Eriks stack.

Författaren använder också samma lilla återhöjning med mycket starka händer. Annars skulle Anna kunna utgå från att han alltid lägger sig mot hennes omhöjning, och då skulle hon kunna höja om honom när hon vill utan att riskera något.

Inga kortfärger, belopp eller slutresultat anges i isoleringsexemplet. Sjuorna är alltså bara ett exempel på en hand som kan vara värd att spela mot en kort stack men inte mot en djup, och inte en exakt gräns för vilka händer som duger.

Låt en överaggressiv motståndare fortsätta göra jobbet

En spelare som höjer och återhöjer nästan allt kan sätta bordet under stor press. Vid få spelare märks det direkt, eftersom han hinner agera mot samma motståndare många gånger per runda.

Författaren medger att sådan extrem aggression ibland kan vara lönsam och att spelaren kan dominera en period. Det är en viktig invändning mot den enkla bilden att all överaggression är ett fel som bara ska straffas.

Hans motdrag kräver tålamod och disciplin. Han vill ibland spela in i motståndarens förväntningar och låta denne fortsätta satsa, i stället för att själv ta initiativet i varje hand.

Passivt spel betyder här att avstå från höjningen, inte att lägga sig. Det är skillnaden mellan att ge upp handen och att låta motståndaren stå för satsningarna. I det första fallet försvinner Erik ur potten, i det andra är han kvar med en hand han tänker syna med.

Topparet som fick syna genom två skrämmande kort

I ett spel med mörkarna 10 och 20 dollar höjer Erik före floppen med hjärter tio och hjärter nio. Johan, som författaren beskriver som mycket överaggressiv, synar från stora mörken.

Floppen kommer ruter tio, hjärter sex och spader fyra. Erik har därmed ett par i tior, eftersom hjärter tio och ruter tio är två olika kort med samma valör. Johan checkar, Erik satsar två tredjedelar av potten och Johan synar.

På turn kommer en kung, vars färg inte anges. Johan leder då ut med en satsning lika stor som potten. Det är ett av de två höga korten som gör handen obehaglig att fortsätta med.

Erik synar i stället för att höja för att skydda sin hand. Han vill att Johan ska få fortsätta bluffa på river när han saknar en stark hand. Författaren beskriver det som att sälja in svaghet.

River är ett ess, även det utan angiven färg. Johan satsar pott igen och Erik synar direkt. Johan visar J-7 och Erik vinner med sitt par i tior enligt berättelsens utfall.

Källan sammanfattar Johans hand som varken par eller drag. Med de angivna rankerna har han inget par på 10-6-4, eftersom varken knekten eller sjuan finns på brädan. Han har inte heller något vanligt stegdrag: en stege till knekt skulle kräva både en nia och en åtta, och en stege till sjua både en femma och en trea.

Kortfärgerna saknas dock, både på J-7 och på turnens kung och riverns ess. Det gör det omöjligt att utesluta varje tänkbar färgdragsutveckling, och därför står det här att färgerna är okända i stället för att handen påstås ha saknat varje tänkbart drag. Bilden kompletteras inte med påhittade färger.

Författarens uttryck om att tillföra handen värde genom att framkalla en bluff gäller möjligheten att få betalt av sämre händer. Synen förbättrar inte i sig kortens chans att vinna vid visning. Paret i tior slår J-7 lika säkert oavsett om Erik höjer eller synar, och det som förändras är hur mycket Johan lägger i potten.

Metoden bygger alltså på hans läsning av Johan och på att han redan hade bestämt sig för att fortsätta mot honom. Mot en motståndare som bara satsar med starka händer hade samma linje varit något helt annat, eftersom det inte hade funnits någon bluff att framkalla.

Återhöj före floppen för att utmana initiativet

Författaren vill samtidigt ofta återhöja en överaggressiv spelare före floppen. Han menar att sådana spelare tjänar på att ta kontroll och sedan kunna representera många händer efter floppen.

En återhöjning tar enligt hans resonemang bort en del av den kontrollen och kan få motståndaren att fortsätta med ett smalare urval. Om han vet att han kan bli omhöjd blir de svagaste öppningarna dyrare att spela.

Men han påstår inte konsekvent att motståndaren blir försiktig. Senare varnar han tvärtom för att denne kan höja tillbaka även med svaga händer, vilket är ett annat beteende än det han hoppas på. De två påståendena står bredvid varandra i underlaget utan att vägas mot varandra.

Det är därför viktigt att skilja på gatorna. Att ta initiativ före floppen och att låta en bluff fortsätta efter floppen kan ingå i samma övergripande anpassning, eftersom de två besluten fattas i olika lägen och med olika information.

Par i tior på en esshög flopp

Johan höjer före floppen, Erik återhöjer med 10-10 och Johan synar. Floppen kommer klöver ess, klöver nio och ruter fyra. Erik fortsättningssatsar och Johan höjer.

Paret i tior ligger nu under esset på brädan. Färgerna på Eriks tior anges inte, så handen ritas utan färgsymboler i illustrationen längre ned.

Författaren vill inte gärna lägga sig här mot den motståndartyp han beskriver. Hans tanke är att Johan kan förvänta sig att Erik ger upp utan ett ess, och att höjningen därför kan komma från en hand som inte behöver vara bättre.

Han tror dessutom att ett starkt ess ofta hade återhöjt igen före floppen. Utifrån den läsningen räknar han med svagare ess, färgdrag, mellanpar och rena bluffar i motståndarens urval.

Ett starkt ess är dock inte omöjligt bara för att Johan synade före floppen. En spelare kan välja att syna med en stark hand just för att dölja den, och underlaget innehåller inget som utesluter det. Läsningen är en viktning av sannolikheter, inte en uteslutning.

Tillsammans med pengarna som redan ligger i potten gör den läsningen synen attraktiv i hans bedömning. Källan kallar beslutet enkelt, men anger inga satsningsstorlekar, stackar eller frekvenser, så några pottodds går inte att räkna fram och redovisas därför inte.

Exemplet visar hur författaren bygger sin läsning, inte att 10-10 alltid ska syna en höjning på klöver ess, klöver nio och ruter fyra. Ingen turn och ingen river beskrivs i underlaget, så handens fortsättning och utfall är okända.

Väg handens sårbarhet mot risken att bli höjd igen

Med toppar vill författaren ofta syna ned den överaggressiva spelaren och låta honom stå för satsningarna. Handen är då stark nog att fortsätta med, och motståndaren satsar ändå med sämre kort.

Med ett mer sårbart bottenpar eller mellanpar överväger han oftare att återhöja för att få klarhet. Skillnaden är att en svagare hand tål färre gator och att fler kort kan göra den värdelös.

Han varnar samtidigt för att göra det för ofta med svaga händer. Den här spelaren kan svara med ännu en höjning utan att ha en stark hand, och då har Erik varken fått klarhet eller kommit billigare undan.

En höjning ger alltså inte säkert den tydliga information Erik söker, och den kan göra potten mycket större. Informationen kostar med andra ord pengar, och priset sätts av motståndaren.

Författarens hårdaste råd i avsnittet är att inte bluffa denna motståndartyp. Han förknippar den med få foldar och stor benägenhet att bluffa tillbaka, vilket gör att en bluff möts av precis det beteende den behöver undvika.

Hans huvudidé är därför att ha händer som kan fortsätta och låta motståndaren lägga in pengar med sämre kort. Det är samma grundtanke som i handen med hjärter tio och hjärter nio, men uttryckt som en allmän hållning i stället för ett enskilt förlopp.

Skilj tight passivitet från tight aggression

Även vid bord med få spelare finns personer som väntar på ett litet urval händer. Det är inte den vanligaste bilden av shorthandedspel, men den förekommer, och Erik behöver kunna hantera den.

Författaren tycker inte att ett mycket tight spel är idealiskt i den miljön. Med färre spelare kommer mörkarna oftare, och den som väntar för länge betalar mycket för att sitta kvar. Han delar ändå upp gruppen, eftersom deras beteende skiljer sig åt.

Den tighta och försiktiga spelaren, ofta kallad nit, väntar enligt hans beskrivning på premiumhänder och hoppas få betalt. Han gör få oväntade spel och kan därför släppa många potter under press.

Den tighta och aggressiva spelaren har också ett smalt urval före floppen, men kan använda sin försiktiga image för att bluffa när rätt situation uppstår. Det är samma handurval men ett annat beteende efter floppen.

Tight betyder därför inte automatiskt att varje satsning är en stark hand. Etiketten beskriver hur många händer spelaren går in med, inte hur han driver dem, och den skillnaden avgör hur Erik kan svara.

Använd position och undvik händer som lätt blir dominerade

Författaren tycker att det smala urvalet gör dessa spelare lättare att sätta på möjliga händer. När någon bara går in med ett fåtal kombinationer blir gissningen om vad han har betydligt smalare.

Mot dem vill han lägga stor vikt vid position. Att agera efter motståndaren gör det lättare att utnyttja informationen, eftersom Erik ser vad den tighta spelaren gör innan han själv behöver bestämma sig.

Han vill samtidigt vara försiktig med händer som K-Q, A-10 och Q-J. Skälet är att en träff kan hamna mot samma höga kort med bättre kicker, vilket är precis den situation ett smalt urval skapar oftare än ett brett.

Han föredrar i stället ofta sammanhängande kort i samma färg. Som exempel nämner han att återhöja en tight spelares öppning med 10-9 i samma färg. Vilken färg det rör sig om anges inte, och inga positioner eller belopp nämns i exemplet.

Återhöjningen döljer handtypen och kan enligt honom ge möjlighet till en stor pott på en passande bräda. Motståndaren förväntar sig höga kort och läser brädan därefter, medan handen kan träffa på ett sätt som inte syns.

Det är ett fristående exempel. Det ska inte blandas ihop med handen där Erik hade just hjärter tio och hjärter nio mot en överaggressiv Johan. Där var kortfärgen angiven och handen ingick i ett bestämt förlopp med flopp, turn och river. Här är färgen ospecificerad och förloppet obeskrivet.

Var uppmärksam när den tighta spelaren fortsätter

Författaren ser ibland esshöga floppar som bra tillfällen att pressa tighta spelare, eftersom de kan bli rädda för esset. Bilden är att en spelare utan ess har svårt att fortsätta när det högsta kortet ligger på bordet.

Det beror dock på vilket handurval de faktiskt har. En esshög bräda skrämmer inte automatiskt någon som själv ofta har ett ess, och en spelare som bara går in med premiumhänder har ess i en stor del av sitt urval.

Han avslutar därför med en tydlig broms. Om Erik höjer före floppen, får syn av en mycket tight spelare och sedan också får syn på sin fortsättningssatsning ska han fortsätta försiktigt.

Den motståndare som gärna lägger svaga händer har nu valt att stanna kvar två gånger. Den informationen behöver få påverka nästa beslut, även om Erik från början såg bordet som lätt att angripa.

Det är samma princip som återkommer genom hela genomgången. En plan som bygger på en läsning måste kunna omprövas när motståndaren gör något som inte passar läsningen.

Så hänger anpassningarna ihop

De olika delarna i underlaget pekar åt samma håll. Författaren försöker först avgöra vem han sitter med, sedan hur mycket pengar som finns kvar att spela om, och först därefter hur handen ska spelas.

Mot en starkare motståndare väljer han bort potten. Mot en svagare tar han hellre initiativet än väntar på billiga floppar. Mot en kort stack anpassar han öppningens storlek och använder en liten återhöjning i stället för en automatisk all-in.

Mot en överaggressiv spelare låter han ofta motståndaren satsa och behåller händer som kan fortsätta. Mot en tight spelare väger han position tungt, undviker händer som lätt blir dominerade och bromsar när motståndaren fortsätter trots press.

Flera av resonemangen bygger på antaganden som underlaget inte belägger. Det gäller påståendet att kortstacksspelare är svaga efter floppen, den ständiga återhöjningen mot en mörkstöld och de mycket bestämda formuleringarna om att en liten återhöjning tvingar fram dåliga val.

De ställena är markerade i texten, eftersom skillnaden mellan en observation och en slutsats är det som avgör om metoden går att överföra till ett annat bord. En läsning som stämmer mot en spelare kan vara direkt fel mot nästa.

Den som vill öva på resonemangen kan börja med att notera vad varje motståndare faktiskt visar upp. Handurval, stackstorlek och beteende efter floppen är tre olika iakttagelser, och först när de hålls isär blir anpassningarna meningsfulla.

Vill du repetera grunderna? Läs hela genomgången av Texas Hold’em-reglerna, gå igenom grundläggande strategi eller avancerad strategi. Slå upp ett begrepp i ordlistan, se en hand spelas steg för steg eller läs om hur du spelar hemma.

Fler genomgångar som gränsar till den här finns om cashgame och fällhänder, bluffar i cashgame, onlinepoker och position, handläsning online och spelstopp online.

Spelar du hellre turnering? Då finns turneringsstrategi, flopp och turn i turnering, river i turnering, snabba turneringar och onlinepoker.