Cashgame i no-limit hold’em: bluffar, semibluffar och värdesatsningar

Förstå skillnaden mellan värdesatsning, bluff och semibluff

Tre satsningar kan se likadana ut men ha helt olika syften. En värdesatsning försöker få betalt av en sämre hand. En bluff försöker få en bättre hand att lägga sig. En semibluff försöker också vinna direkt, men har dessutom möjlighet att förbättras om motståndaren fortsätter.

Skillnaden syns inte i markerna. Den syns i vad du hoppas att motståndaren gör härnäst, och det är därför samma belopp kan vara ett bra beslut i en situation och ett dyrt beslut i en annan. Den som bara tittar på satsningens storlek missar hela frågan.

Du behöver inte veta med full säkerhet att din hand är bäst för att värdesatsa. Men du behöver kunna förklara vilka sämre händer som kan syna. Om du inte kan nämna en enda hand som både är sämre än din och sannolikt betalar, är satsningen antagligen inte en värdesatsning.

På samma sätt räcker det inte att din hand är svag för att en bluff ska vara bra. Motståndaren måste också kunna lägga något bättre. En bluff mot någon som aldrig lägger sig är bara ett sätt att lägga in mer pengar i en pott du inte vinner.

Semibluffen ligger mellan de två. Den vill helst ha en läggning, men om synen kommer finns ett drag eller andra betydande förbättringsmöjligheter kvar. Det är den skillnaden som gör att samma svaga hand kan spelas på helt olika sätt beroende på vilka färger och valörer som ligger på bordet.

Indelningen är också ett praktiskt sätt att granska sitt eget spel i efterhand. När en satsning har gått fel går det att fråga vilken av de tre typerna den var tänkt att vara, och om förutsättningarna för just den typen faktiskt fanns.

Varför bluffar lätt får för stor plats

Människor som sällan har spelat poker kan få intrycket att spelet huvudsakligen handlar om att bluffa och avslöja andras bluffar. En del mer vana spelare fastnar också i den bilden.

Underlagets författare menar att bluffen ofta får större uppmärksamhet än den förtjänar. Den som ständigt försöker köpa potter eller syna för att avslöja någon kan hamna i många kostsamma situationer. Det är ett återkommande tema i hela kapitlet: bluffen är ett verktyg bland flera, inte spelets kärna.

Han använder en ordlek med det engelska ordet "bluff", som också kan betyda en brant, för att illustrera motståndet mot att bli bortknuffad. Den strategiska poängen är att det inte räcker att försöka sätta press. Vissa motståndare följer helt enkelt inte med i den berättelse som din satsning är tänkt att förmedla.

Det gör valet av motståndare till den första frågan, före både satsningsstorlek och vilket kort som kom på turn. En perfekt vald storlek mot fel spelare ger inte fler läggningar, och ett skrämmande kort skrämmer inte någon som ändå inte tolkar bordet.

Ordningen är därför: vem sitter emot mig, vad kan han lägga, och först därefter hur mycket ska jag satsa. Resten av den här genomgången följer den ordningen.

Mot en calling station: få betalt i stället för att försöka skrämma

En lös och passiv spelare som synar för ofta kallas ofta calling station. Den här spelaren har svårt att släppa en träff och kan fortsätta för att han hoppas att motståndaren bluffar eller har ett missat drag.

I kapitlets resonemang är detta en motståndare mot vilken värdesatsningar blir särskilt viktiga. En satsning behöver inte alltid stödjas av en mycket stark hand om tillräckligt många sämre händer ändå betalar.

Det är en viktig omkastning jämfört med hur många nybörjare tänker. I stället för att fråga hur du ska få den här spelaren att lägga sig blir frågan hur du ska få honom att betala så mycket som möjligt när du ligger före. Termen förklaras också i ordlistan.

Samma A-10 kan spelas annorlunda mot en ny spelartyp

I föregående del behandlades A♣ 10♣ på K♥ 10♠ 6♦ mot en tight och passiv spelare. Där var rådet försiktigt efter att motståndaren först hade visat styrka och sedan synat en satsning på turn. Läs den genomgången här om du vill se hela förloppet.

Om motståndaren i stället är en calling station förändras bedömningen. Författaren beskriver hur en sådan spelare kan syna på river med en tia och sämre kicker, eller till och med med ett par sexor i förhoppningen att du har missat ett drag.

Det öppnar för en värdesatsning med A-10 i en situation där du hade checkat mot den mer selektiva spelaren. Jämförelsen förutsätter att turn och river inte har förändrat handen avgörande, eftersom de korten inte anges i exemplet.

Skillnaden ligger i vilka händer som kan betala. Det är därför viktigt att identifiera synbenägna spelare när du kommer till ett nytt bord och följa hur de faktiskt agerar. En etikett som sattes under den första halvtimmen är en sammanfattning av det du har sett, inte en fastlagd egenskap.

Det är också värt att notera hur liten förändringen i den egna handen är. Korten är identiska, positionen är densamma och floppen har inte rört sig. Ändå pekar analysen åt olika håll, eftersom den andra spelaren har ett helt annat urval av händer som kan betala.

Sök rimligt prissatta floppar, men bygg inte spelet på bluffar

Författaren vill gärna se billiga floppar tillsammans med dessa spelare när den egna handen och positionen tillåter det. Möjligheten ligger i att få betalt när handen träffar, inte i att varje gång försöka få en envis synare att lägga sig.

Den tydliga huvudregeln i underlaget är att undvika bluffar mot en calling station. Om motståndaren ändå synar med många svaga händer försvinner den del av bluffens värde som kommer från läggningar. Kvar blir bara den del som bygger på att du faktiskt har bästa handen, och den fanns inte när du valde att bluffa.

Det gäller även att fortsätta en semibluff för länge. Har du satsat ett nötfärgdrag på floppen och fått syn behöver nästa beslut inte vara ännu en satsning. Om du kan checka bakom på turn kan du ta ett gratis riverkort i stället.

Checkar du först är nästa kort inte garanterat gratis, eftersom motståndaren fortfarande kan satsa. Poängen är att utnyttja möjligheten till ett billigt kort när den faktiskt finns.

Om färgen kommer kan samma synbenägenhet ge betalt. Om den inte kommer är det värdefullt att inte redan ha lagt in extra satsningar som ändå aldrig skulle ha fått motståndaren att lägga sig.

Det här är ett tydligt exempel på hur samma hand kan kräva olika linjer mot olika spelare. Mot någon som kan lägga sig kan en andra satsning på turn vara själva poängen med semibluffen. Mot en calling station är den ofta bara dyrare.

Satsa tunnare för värde när svagare händer betalar

Underlaget går längre än att enbart värdesatsa starka toppar. Mot rätt synbenägen motståndare kan toppar med svag kicker eller ett andrapar med bra kicker också vara händer att satsa för värde.

En syn är då inte i sig ett tecken på att du ligger efter. Att syna för ofta är just den svaghet du försöker spela mot, och en spelare som betalar med många svaga händer kommer per definition att betala en del av dina tunna värdesatsningar med något sämre.

Även ett obehagligt turn- eller riverkort behöver bedömas i sitt sammanhang. Ett överkort kan få motståndaren att tänka att du försöker skrämmas. Ett tredje kort i en färg kan på liknande sätt tolkas som en möjlighet för dig att bluffa.

Författaren beskriver därför situationer där en fortsatt värdesatsning kan fungera även när bordet ser mer hotfullt ut. Det är inte samma sak som att ignorera den nya handen som motståndaren faktiskt kan ha fått. Frågan är fortfarande om tillräckligt många sämre händer synar.

Skillnaden mellan de två är avgörande. Ett kort som bara förändrar utseendet på bordet är något annat än ett kort som förbättrar en stor del av det handurval motståndaren redan har visat intresse för. Det resonemanget återkommer i genomgångens sista avsnitt.

När den passiva synaren plötsligt satsar eller checkhöjer

Den motsatta situationen kräver större uppmärksamhet. Om en spelare som vanligtvis bara synar själv tar initiativ, och särskilt om han checkhöjer, har informationen förändrats.

Underlaget beskriver calling stations som spelare som sällan bluffar. Den tidigare viljan att syna ska därför inte blandas ihop med viljan att höja utan hand. Att någon betalar för mycket säger ingenting om hur ofta han tar initiativet utan en riktig hand.

Det är ännu ett skäl att följa händer där du själv inte deltar. Du behöver veta vem som kan göra en bluffhöjning och vem som nästan bara visar sådan aggression med tydlig styrka. Den informationen samlas billigast när du redan har lagt dig.

Stora händer kan ge utrymme för överbetar

Med en stark hand kan du ibland få mer betalt genom att satsa mer än potten. En overbet, eller överbet, är en satsning som överstiger den pott som redan ligger där.

Om en motståndare har visat att han betalar sådana belopp med för svaga händer behöver du inte automatiskt byta till små satsningar eller försöka slowspela. Underlaget beskriver hur fortsatta stora värdesatsningar, ibland ända till all-in, kan passa den motståndaren.

En marginell hand kan vara svår för spelaren att lägga, och ett överpar kan vara ännu svårare. Men hela resonemanget förutsätter att du själv har en hand som är värd att satsa stort med mot synurvalet.

Det är alltså motståndarens betalningsvilja som kan motivera större värdebelopp. Att någon synade en överbet en gång är inte en garanti för att alla framtida stora satsningar kommer att få betalt. Om du vill repetera hur en all-in avgörs när stackarna är olika stora finns genomgången av all-in och sidopotter.

Välj bort bluffar mot spelare som inte vill lägga sig

Författaren är särskilt kritisk till att bluffa spelare som inte klarar av att släppa en hand även när situationen tydligt talar för det. I originalet används hårda benämningar för dessa spelare. Den relevanta egenskapen är deras ovilja eller oförmåga att lägga sig, och det är den egenskapen som återges här i stället för skällsorden.

En spelare som ligger mycket back kan bli ännu mer benägen att syna. Han kan tro att andra har sett förlusterna och nu försöker utnyttja honom. Då blir varje ny satsning lättare att tolka som ännu ett försök att köra över honom.

Författaren breddar sedan rådet till alla typer av spelare som förlorat mycket. Det behöver inte vara en ren calling station för att motståndet mot att lägga sig ska öka.

Hans föreslagna anpassning är att vänta på en hand som kan få betalt och sedan värdesatsa. Tidigare förluster är samtidigt en ledtråd om möjlig inställning, inte ett bevis för hur varje enskild spelare kommer att agera. Vissa spelare stramar tvärtom åt sitt spel efter en dålig kväll.

Din bordsimage avgör hur trovärdig bluffen blir

Du bedömer motståndarna, men de bedömer också dig. Vilka händer du har spelat nyligen och vad du har visat påverkar hur nästa satsning tas emot.

Om du har deltagit i fem händer i rad kan bordet tillfälligt uppfatta dig som mycket lös eller ur balans. Har du dessutom blivit avslöjad med rena bluffar i tre av dem blir det svårt att förvänta sig samma respekt som tidigare.

Det är ett skäl att sakta ned och vänta på bättre lägen. Försök inte reparera en förlorad trovärdighet genom att omedelbart lägga till ännu en stor bluff. Textens huvudpoäng är att ge bordets bild av dig tid att förändras.

En tight image kan skapa ett bättre läge före floppen

Om du däremot inte har spelat någon hand på länge kan en höjning få mer respekt. Underlaget beskriver ett läge där en skicklig men lös spelare öppnar framför dig från mellanposition eller sen position.

Din tidigare återhållsamhet kan då göra en kontrahöjning mer trovärdig. Motståndaren kan ha ett brett öppningsurval och samtidigt vara skicklig nog att lägga den svagare delen när du visar styrka.

Författaren betonar att det ska vara en spelare som kan tänka om. En aggressiv motståndare som aldrig kan lägga en marginell hand är inte samma sorts mål, även om han också öppnar många potter.

Det räcker alltså inte att motståndaren är lös. Bluffen behöver riktas mot någon vars beslut faktiskt kan påverkas av den styrka du representerar. Två spelare kan öppna lika många potter och ändå vara helt olika mål.

Notera också att bordsimage är något du bygger över tid utan att betala något extra för det. De händer du har lagt dig med, och de du har visat, är redan spelade. Att använda den informationen kostar ingenting; att ignorera den kostar potentiellt en hel del.

Börja med floppens struktur innan du väljer blufflinje

Före floppen arbetar spelarna med två hålkort och sina möjliga starthänder. Efter floppen har antalet träffar, drag och fortsättningsmöjligheter blivit större. Ett blufförsök behöver därför passa även de gemensamma korten.

Underlaget beskriver kontrahöjningar före floppen som enklare att överblicka än höjningar efter floppen, särskilt i turneringar där stackarna kan begränsa antalet rimliga synar. I cashgame behöver stackdjupet fortfarande vägas in, och underlaget anger inget bestämt stackdjup för de här exemplen.

Om du vill repetera hur handstyrka rangordnas innan du läser vidare finns pokerhändernas ordning samlad på en egen sida.

Utspridda floppar ger ofta färre naturliga fortsättningar

Som exempel på relativt osammanhängande floppar nämns Q-7-3, K-8-3 och J-6-2, helst med tre olika färger.

De erbjuder ofta färre tydliga stegdrag än bord med flera närliggande höga kort. Det kan också vara mindre sannolikt att motståndarens normala handurval har träffat tvåpar.

Det betyder inte att alla dessa floppar är helt fria från drag. Vilka hålstegar och andra förbättringar som finns beror på exakt vilka kort motståndaren kan ha. Poängen är att leta efter bord som passar sämre med motståndarens möjliga händer, inte att kalla varje utspridd flopp säker.

Skillnaden mellan de tre flopparna är också värd att notera. K-8-3 har ett högre toppkort än J-6-2, vilket påverkar hur ofta motståndaren har en träff överhuvudtaget och hur trovärdigt det är att du själv har kungen. Strukturen är alltså inte bara en fråga om avstånd mellan valörerna.

J-10-floppar träffar många olika handtyper

Författaren avråder starkt från att bluffa in i flera motståndare på en flopp som innehåller både knekt och tia. Två sammanhängande höga kort passar många händer som kan ha gått med före floppen, särskilt i en höjd pott.

Även om det tredje kortet är en tvåa finns många händer som har ett par, ett överpar, ett set eller någon form av stegförbindelse. Det gör det svårt att räkna med att alla har missat.

Här är hela handlistan från underlaget, grupperad för att bli lättare att läsa. Grupperingen gäller främst bord av typen J-10-2, och olika händer har mycket olika styrka.

På just J-10-2 har J-2 och 10-2 tvåpar, även om de ligger i grupperna med knekt respektive tia för att hålla listan samlad. Sista gruppen blandar bland annat öppna stegdrag, hålstegar och svagare bakdörrsmöjligheter. De ska inte visas som likvärdiga färdiga träffar.

Listan är en illustration av hur många händer som kan ha anledning att fortsätta, inte ett fullständigt register över alla möjliga starthänder. Exempelvis påverkar även färgerna vilka drag som finns.

Det praktiska rådet följer av listans längd. Ju fler motståndare som ser en sådan flopp, desto större är chansen att åtminstone en av dem har något som gör att han fortsätter. En bluff som riktar sig mot tre spelare behöver alla tre att lägga sig.

Bluffar mot tighta respektive lösa aggressiva spelare

Tighta spelare kan vara lämpligare mål när de har missat floppen och inte vill försvara svaga händer. Då kan ett väl valt försök räcka för att ta potten.

Mot en lös och aggressiv spelare blir situationen mer komplicerad. En sådan spelare kan syna en höjning med bottenpar, ett hålstegdrag eller ibland nästan ingenting, eftersom han planerar att försöka vinna potten senare.

Underlaget beskriver även synar som inte motiveras av de direkta pottoddsen. Spelaren kan tro att framtida aggression, position eller möjligheten att stjäla potten ändå ger ett värde. Att direkta odds är svaga avgör därför inte hela analysen, men kan förklara varför en första bluff inte omedelbart lyckas.

Författaren kopplar också beteendet till bordsimage. Den aktiva spelaren vill inte framstå som någon som enkelt ger upp så fort han möter motstånd. Hans syn handlar alltså delvis om hur han vill uppfattas resten av kvällen, inte bara om den aktuella handen.

En satsning räcker inte alltid

Om du väljer att bluffa en sådan spelare behöver du redan från början tänka på vad en syn betyder. Den kan komma från en svag hand som tänker attackera så snart du visar osäkerhet.

Underlaget beskriver därför möjligheten att fortsätta på turn när motståndaren checkar. En andra satsning kan krävas för att sätta riktig press på ett svagt par eller ett missat försök att ta över handen.

Efter ännu en syn kan en tredje satsning på river vara en del av planen, om den ursprungliga bedömningen fortfarande är rimlig och de nya korten stödjer den. En sådan linje kan få missade drag eller svaga par att lägga sig. Även ett toppar kan ställas inför ett svårt beslut om din linje trovärdigt representerar tvåpar eller bättre.

Detta är inte ett skäl att satsa igen bara för att du redan har börjat. Varje nytt kort och varje syn ger information. Kostnaden för att fortsätta måste motiveras av det aktuella läget, inte av en ovilja att ge upp den tidigare bluffen.

Motståndaren måste förstå vad du representerar

Författarens resonemang bygger på att en skicklig spelare vet att många motståndare sällan bluffar på alla tre gator. En tredje satsning kan därför uppfattas som stark även efter två synar.

En spelare som inte gör den bedömningen, eller som ändå inte kan lägga sitt par, reagerar inte nödvändigtvis på samma sätt. Det är därför valet av motståndare förblir avgörande även för en genomtänkt satsningssekvens.

Överanvänds den här linjen förlorar den också sin trovärdighet. Motståndarna anpassar sig efter vad de ser, och upprepade avslöjade bluffar gör nästa stora satsning lättare att syna.

Det knyter ihop avsnittet med bordsimage. Samma tre satsningar är inte samma sak den femte gången de används vid ett bord som har sett de fyra föregående.

Kontrahöj som bluff med en tydlig storlek och plan

En bluff behöver inte alltid innebära att hela stacken riskeras. Underlaget beskriver en kontrahöjning till ungefär 2,5–3 gånger motståndarens totala höjningsbelopp som en möjlig storlek i det aktuella exemplet.

Det är totalbeloppen som jämförs. En höjning till 1 500 betyder inte att du lägger ytterligare 1 500 ovanpå en redan synad femhundring.

Storleken är tänkt att ge en marginell öppningshand något att fundera över. Den är inte en universell regel för alla positioner, stackdjup och spelartyper, och ska inte blandas ihop med den tidigare turneringsartikelns förenklade femgångersregel.

Om motståndaren höjer igen

Författaren föreslår att du inte alltid ska lägga bluffen blixtsnabbt mot en ny höjning, eftersom reaktionen kan avslöja hur lätt du försökte ta potten. I originalet beskrivs det som att ge intryck av ett svårt beslut.

Den centrala idén är att inte göra beslutsmönstret onödigt lätt att läsa. Det finns däremot ingen anledning att lägga in konstlade långa pauser som ett krav i en spelinstruktion, och underlaget anger ingen väntetid i sekunder.

Han avråder också från att frivilligt visa bluffkorten efter läggningen. Att visa dem ger bordet konkret information om en hand och en satsningslinje som motståndarna annars hade behövt uppskatta. Den informationen kan vara mer värdefull än den korta effekten av att visa upp bluffen.

Det är samma tanke som i resten av kapitlet, fast från andra hållet. Du försöker läsa motståndarnas mönster, och de försöker läsa dina. Varje gång du visar ett kort du inte behövde visa ger du bort en pusselbit gratis.

Den rena bluffen och semibluffen

En ren bluff, som i underlaget kallas "dry bluff", är en satsning med en hand som saknar en bra aktuell träff och har begränsade naturliga förbättringsmöjligheter.

Exemplet är 7♠ 6♠ på en flopp K-Q-5 utan spader. Om du satsar där försöker du framför allt vinna genom att få motståndaren att lägga sig. Du har inget färgdrag och ingen färdig träff.

Vissa ovanliga kortföljder kan fortfarande förbättra handen. Men det är en annan situation än ett tydligt färgdrag eller öppet stegdrag, där ett enskilt passande kort kan skapa en stark hand.

Författaren föreslår att rena bluffar används sparsamt. Det betyder inte att du alltid måste ha nötterna eller ens en färdig hand för att satsa. Skillnaden blir tydlig när handen har ett riktigt drag.

Semibluffen ger två sätt att vinna potten

En semibluff görs när din hand sannolikt inte är bäst just nu, men kan förbättras till en vinnande hand. Du kan vinna direkt när motståndaren lägger sig eller senare genom att träffa.

Författaren beskriver möjligheten att få en läggning som en extra väg till potten. Det är inte ett bokstavligt extra kort i leken. Den delen av satsningens värde kommer från motståndarens beslut, inte från vilka kort som återstår.

Den bättre handen kan samtidigt få svårt att syna stora satsningar på både flopp och turn om din image är trovärdig. Om motståndaren lägger sig behöver du aldrig träffa färgen för att vinna.

Författaren uttrycker detta som att han med aktivt spel kan vända underläget till en fördel och föredra draghanden i rätt situation. Det ska inte tolkas som att kortens rena vinstchans förändras från cirka 40 till cirka 60 procent bara för att du satsar.

Det som tillkommer är möjligheten att vinna genom en läggning. Hur mycket det är värt beror på satsningarnas storlek, hur ofta motståndaren lägger sig och hur handen spelas vidare efter en syn. Någon exakt total vinstsannolikhet för blufflinjen anges inte.

Ett öppet stegdrag med två överkort

I nästa exempel har du Q♦ J♥ och motståndaren A♦ 10♣. Floppen är 10♦ 9♠ 2♥.

Motståndaren har toppar med ess som kicker. Du har ett öppet stegdrag, där en kung eller åtta ger stege, och två överkort som i vissa fortsättningar kan ge ett högre par.

Underlaget beskriver händerna som ungefär jämna om ingen av dem har någon betydande färgpotential. Det är en översiktlig jämförelse, inte ett exakt procentvärde som gäller varje färgkombination och kortföljd.

Författaren jämför också med att byta Q-J mot K-J eller K-Q på samma typ av bord. Då förändras dragets egenskaper, och han beskriver draghanden som lite mer än 3:2-underdog i sin jämförelse.

Med rätt image och en motståndare som kan lägga toppar kan alla dessa handtyper vara kandidater för en semibluff. Men mot den envisa synaren försvinner mycket av poängen med att försöka få en läggning.

Där återkommer den tidigare anpassningen: använd möjligheten att förbättra handen till rimligt pris och försök få betalt när du träffar, i stället för att automatiskt fortsätta bluffa någon som inte vill lägga sig.

Värdesatsa när ett nytt kort förändrar hotbilden

Att få bra betalt med de vinnande händerna är lika viktigt som att välja bluffarna. Många av de mer nyanserade värdebesluten kommer på turn och river, när du har sett mer av motståndarens agerande.

Samtidigt har bordet blivit mer komplicerat. Ett nytt kort kan färdigställa en färg, ge en stege, bli ett överkort till ditt par eller träffa motståndarens kicker så att ett tidigare ensamt par blir tvåpar.

Du behöver då bestämma om ytterligare en satsning fortfarande kan få syn av sämre händer. Alla skrämmande kort är inte lika farliga. Vissa förändrar bara utseendet på bordet, medan andra förbättrar en stor del av det handurval som motståndaren redan har visat intresse med.

Författaren lutar i exemplet åt läggning mot en ny rimligt stor satsning, om det inte finns en stark läsning som talar för något annat. A-J kan fortfarande vara bäst, men många händer som höjde floppen har nu fått ett betydligt bättre läge.

Det viktiga är hur turnkortet samverkar med den tidigare höjningen. Samma Q♠ kan betyda något annat mot en spelare som har visat att han höjer nästan varje flopp, jämfört med någon som bara gör det med starka händer och drag.

Ett set behöver en annan bedömning än ett toppar

Byt nu A-J mot ett pocketpar i knektar på samma flopp J♠ 10♦ 4♠. Du har då högsta set redan på floppen. När Q♠ kommer på turn kan en stege eller färg ha gått förbi, men du har också möjlighet att förbättra till kåk eller fyrtal på river.

Om potten fortfarande är relativt liten och satsningen du möter inte är för stor beskriver underlaget möjligheten att syna. Du kan fortfarande leda, och ett parat bord kan ge en ännu starkare hand.

När ungefär halva stacken redan är investerad och du agerar först blir situationen mer pressad. Författaren vill inte automatiskt ge upp högsta set, särskilt inte mot en aggressiv motståndare som kan använda turnkortet för att representera en träff.

Varför en check kan vara besvärlig

En check kan framkalla en bluff, men den kan också ge ett gratis kort när motståndaren checkar bakom. Det kan vara negativt om motståndaren fortfarande drar och skulle ha betalat en satsning.

Underlagets föreslagna alternativ är ibland att gå all-in direkt. Om motståndaren redan har träffat sitt drag tänker författaren att pengarna ändå kan hamna i potten efter en check och en satsning. Om motståndaren inte har träffat kan en direkt satsning hindra honom från att komma undan gratis.

Det är ett villkorat resonemang. En check kan i andra situationer behålla bluffar som lägger sig mot all-in, och redan satsade marker är inte i sig ett skäl att riskera resten. De möjliga fortsättningarna behöver fortfarande jämföras.

Möjligheten att förbättra till kåk eller fyrtal

Texten uppskattar chansen att förbättra via ett parat bord med ett kort kvar till ett underläge på omkring 3:1. Det ska läsas som en grov förenkling.

Med J-J på J-10-4-Q finns normalt tio kort som ger kåk eller fyrtal: den sista knekten samt tre tior, tre fyror och tre damer. Om man endast känner sina egna kort och de fyra bordskorten blir det 10 av 46 osedda kort, ungefär 21,7 procent, eller cirka 3,6:1 emot.

Motståndarens faktiska kort påverkar vilka förbättringskort som finns kvar och vilka som verkligen vinner. Därför ska inte den förenklade räkningen behandlas som en exakt vinstchans mot alla händer.

Författaren kombinerar förbättringsmöjligheten med att setet ibland fortfarande leder. I en redan stor pott kan det göra fortsatt spel rimligt även när turnkortet är mycket obehagligt.

Vad en all-in kan uppnå, och varför exemplet börjar med högsta set

Om motståndaren har en sämre hand eller ett kvarvarande drag och är villig att betala kan en direkt all-in få in mer pengar medan setet leder. Mot en färdig stege kan det i vissa fall också finnas en möjlighet att motståndaren lägger sig av rädsla för en högre stege eller färg.

Det sista är en möjlig effekt, inte något att räkna med utan en bedömning av spelaren. En motståndare som aldrig lägger en stege ger inte samma fördel av att representera färg.

Underlaget uttrycker det som att ett skrämmande kort kan verka åt båda hållen. Det gör din hand svårare att spela, men kan också göra det svårt för motståndaren att syna en stor satsning.

Författaren väljer uttryckligen högsta set eftersom spelaren då har goda skäl att tro att handen var bäst på floppen. Med lägsta set eller tvåpar finns även risken att man låg efter redan innan turn kom.

Det förändrar bedömningen av både förbättringsmöjligheter och hur mycket press handen tål. En lägre färdig hand ska därför inte automatiskt följa samma all-in-linje som högsta set.

Innan en sådan linje väljs behöver du alltså bedöma två saker: om motståndaren kan ha dragit förbi och om din hand över huvud taget ledde från början.

Vidare läsning

Den här genomgången bygger vidare på första delen om cashgame. Vill du se hur samma tankesätt ser ut i turneringsspel, där stackarna och mörkarna ständigt förändrar priset på ett beslut, finns tre separata genomgångar av turneringspoker.

Är något begrepp nytt? Slå upp det i ordlistan, repetera pokerhändernas ordning eller gå tillbaka till genomgången av Texas Hold’em-reglerna. Nybörjare kan börja med grundläggande strategi, och den som vill gå vidare hittar mer i avancerad strategi och i översikten över alla strategiartiklar.

Vill du öva utan pengar? Läs om hur du spelar Texas Hold’em hemma och om all-in och sidopotter.