Tre spelstilar för shorthandedpoker och hur de anpassas till motståndet

Börja med att förstå vad motståndaren reagerar på

De tre stilarna försöker vinna potter på olika sätt. Den första pressar motståndaren med stora satsningar och ett högt tempo. Den andra söker svagheter i enskilda händer och använder mindre satsningar, syner och oväntade handlingar. Den tredje bygger på vad motståndaren tror sig ha lärt sig under matchens gång.

Skillnaden mellan dem handlar därför inte enbart om hur mycket marker som går in i potten. Den handlar om vilken reaktion metoden är byggd för att framkalla. En stor satsning som ska få någon att lämna ifrån sig potten och en liten satsning som ska locka fram en bluff har helt olika mål, även om båda kan vinna samma pott.

Det är också därför samma handling kan vara stark i ett läge och verkningslös i ett annat. En metod kan vara besvärlig för en skicklig spelare men dålig mot någon som knappt följer händelserna. Författaren återkommer till den skillnaden genom hela resonemanget.

Tabellen är underlagets egen sammanställning. Den säger något om vad varje metod vill utnyttja hos motståndaren och vad som samtidigt begränsar den. Ingen av raderna innehåller en garanti, och ingen av dem anger hur ofta metoden lyckas.

Varje metod är byggd för en viss sorts reaktion

Hårt tryck behöver motståndare som faktiskt släpper potter. Om ingen lägger sig försvinner den del av vinsten som skulle komma utan visning, och kvar blir bara stora potter med osäkra innehav.

Finter och handläsning behöver motståndare som följer vad satsningarna berättar. En spelare som inte tolkar handlingarna alls kan inte heller luras av dem. Bluffarna i den stilen behöver dessutom en motståndare som över huvud taget kan lägga sig.

Metaspel behöver motståndare som minns. Om Johan inte lägger märke till vad Erik har gjort tidigare i sessionen finns det ingen uppfattning att arbeta med, och hela metodens grund faller bort.

Den som vill välja rätt metod behöver alltså börja i motståndaren och inte i sina egna kort. Frågan är vad just den här personen gör med informationen framför sig, inte vilken stil som låter mest avancerad.

Poängen är att kunna växla mellan metoderna

Författaren presenterar inte de tre stilarna som tre identiteter att välja mellan en gång för alla. De är beskrivningar av vad som kan fungera under olika förutsättningar, och förutsättningarna ändras under en session.

En spelare som bara kan en metod blir förutsägbar i det ögonblick motståndarna har identifierat den. En spelare som känner igen alla tre kan i stället byta angreppssätt när bordets sammansättning eller motståndarnas beteende förändras.

Det ställer krav på uppmärksamhet. Du behöver veta inte bara vad du själv gör, utan också vad motståndaren verkar tro om dig och hur han har reagerat på de senaste potterna. Den informationen samlas medan du sitter kvar, även i händer du själv har lagt.

Illustrationen ovan sammanfattar de tre fälten. Den ska läsas som en beskrivning av författarens metoder och inte som en regel för hur alla ska spela sexmannapoker. Vill du läsa mer om hur motståndartyper hanteras i ett annat sammanhang finns genomgången av cashgame och artikeln om handläsning i onlinepoker.

Hårt tryck som får motståndaren att lämna sin bekväma spelstil

Den första stilen kallar författaren "the bludgeoner". Här beskrivs den som att sätta hårt och återkommande tryck. Grundtanken är att anfalla ofta, satsa stort och göra det obekvämt för motståndarna att vänta på enkla beslut.

Spelaren i den beskrivningen släpper ogärna ett par eller ett drag. Han vill hellre fortsätta med en hand som har något att bygga på än lämna potten till någon annan. Författaren använder medvetet överdrivna exempel för att fånga den inställningen.

Det är viktigt att läsa exemplen som just inställning. I den här genomgången är det Erik som håller de tre händerna, på samma sätt som i de övriga exemplen. Underlaget anger varken motståndare, position eller stackar för händerna, och utan de uppgifterna går det inte att göra dem till rekommendationer. Vill du repetera hur handstyrka rangordnas finns genomgången av pokerhändernas ordning.

Tre händer som visar inställningen

Den mest kända formuleringen gäller K-Q på J-9-4. Underlaget skriver att den här spelaren behandlar handen nästan som om han hade floppat nötterna, trots att den i själva verket inte är en färdig stark hand.

Vad handen faktiskt har är två överkort och ett hålstegdrag. Kungen och damen är båda högre än bordets högsta kort, och en tia skulle ge stegen 9-10-J-Q-K. Det är något att arbeta med, men det är inte nötterna, och underlaget påstår heller inte att det är det.

Det andra exemplet är A-K på 3-4-5. Där har handen ess högt och ett hålstegdrag till en tvåa, eftersom A-2-3-4-5 är en giltig stege. Esset ingår i den stegen medan kungen inte bidrar till den alls.

Det tredje exemplet är K-10 på J-10-4, alltså ett par i tior. Kortfärgerna saknas i samtliga tre fall, så eventuella färgdrag går inte att bedöma och ritas därför inte ut någonstans i den här genomgången.

I författarens beskrivning kan spelaren till och med satsa i hopp om att bli höjd, för att sedan kunna gå all-in. Det visar hur långt stilen kan drivas i skildringen. Det är inte en färdig rekommendation för de tre händerna, eftersom underlaget saknar uppgifter om motståndare, position och stackar.

Stora satsningar ska göra det svårt att fortsätta bekvämt

Spelaren försöker ta många potter och använder ofta stora satsningar. Författaren nämner en knapp för att satsa hela potten som ett verktyg som passar stilen, alltså en färdig genväg till den största storleken bordet tillåter i ett potlimitläge.

Poängen med storleken är vad den gör med motståndarens alternativ. Han ska antingen behöva träffa en hand eller acceptera att spela större potter med osäkrare innehav. Båda alternativen är obekväma, och det är precis det som är avsikten.

Över tid kan det skapa frustration. Efter ett tag kan motståndarna börja syna med betydligt mer marginella händer än tidigare, helt enkelt för att de tröttnat på att lämna ifrån sig potter.

Författaren beskriver stilen som rolig och potentiellt effektiv, men också svängig. Den som använder den behöver därför kunna upptäcka när bordets reaktion har förändrats, eftersom samma tryck som fungerade tidigt i sessionen kan bli dyrt när motståndarna har vant sig.

Tabellen samlar de delar av metoden som underlaget faktiskt beskriver. Den innehåller inga satsningsbelopp, eftersom underlaget inte anger några för den här stilen utöver de dollarbelopp som förekommer i den enskilda sekvensen längre ned.

Pressen som samlar marker och bromsen som hör till den

Underlagets typiska exempel på hur den här spelaren samlar marker är kort. Johan höjer till 60 dollar. Erik återhöjer till totalt 200 dollar. Johan synar, men lägger sig sedan mot Eriks fortsättningssatsning på floppen.

Sekvensen visar hur potter kan vinnas utan att den bästa handen behöver visas. Om samma förlopp återkommer vinner Erik flera potter, samtidigt som motståndarna kan bli alltmer irriterade över att ge upp dem.

Källan anger inte kort, positioner, mörkar, stackdjup eller storleken på floppens satsning. Den visar ett handlingsmönster, inte en fullständig hand eller en beräkning av hur mycket Erik tjänar efter avgifter.

Bromsa när motståndaren börjar spela tillbaka

Författaren betonar att de flesta spelare har en punkt där tålamodet tar slut. När Johan börjar lägga in mycket marker med medelmåttiga händer har Eriks förutsättningar förändrats, även om Erik själv spelar likadant som förut.

Då vill författaren att Erik slutar försöka ta potter utan tillräckligt stöd i handen. I stället ska de stora satsningarna komma med starka drag eller händer han faktiskt är beredd att fortsätta med när potten blir stor.

Det är värt att notera att bromsen inte är ett undantag från metoden. Den är en del av den. En stil som bygger på att motståndarna lämnar ifrån sig potter måste ha ett svar på vad som händer när de slutar göra det.

Skillnaden mellan att stjäla och att bluffa

Källan gör här en egen skillnad mellan att stjäla och att bluffa. Med stöld menar författaren den återkommande press som vinner potter innan allt går in. När hela stacken väl står på spel vill han ofta ha en bra hand.

Orden är hans sätt att beskriva anpassningen, inte två helt åtskilda kategorier i vanlig pokerterminologi. I de flesta sammanhang räknas båda som satsningar utan den bästa handen, och skillnaden ligger i hur mycket som riskeras och hur ofta försöket upprepas.

Det praktiska innehållet i skillnaden är alltså en gräns för hur långt pressen ska drivas. Små och medelstora potter kan tas med tryck. Hela stacken vill författaren helst inte riskera utan något att fortsätta med.

Betalt för de starka händerna

Eftersom motståndarna ändå kan uppfatta Erik som en ständig bluffare får han enligt författaren ofta bra betalt när han träffar. Bilden av honom gör jobbet åt honom när handen väl är stark.

Därför avråder författaren från både rena bluffar och slowplay i den värdeinriktade delen av upplägget. Den aggressiva bilden finns redan, och Erik behöver inte dölja varje stark hand för att få syn.

Det är en följd av hur stilen fungerar över tid. En spelare som har satsat stort i många potter behöver sällan bygga upp ytterligare misstänksamhet. Han behöver i stället se till att de stora satsningarna faktiskt har innehåll när stackarna börjar gå in.

Här går det också att se varför metoden kräver uppmärksamhet. Beslutet att sluta bluffa och börja ta betalt bygger helt på en bedömning av vad motståndarna tror. Om bedömningen är fel blir både bluffarna och värdesatsningarna felaktiga samtidigt.

När hårt tryck fungerar och när det blir dyrt

Författaren anser att stilen passar bäst mot rädda eller passiva spelare. Så länge de lämnar ifrån sig potter kan trycket få effekt, eftersom en stor del av vinsten kommer från potter som aldrig går till visning.

Mot mycket synvilliga spelare

Han säger också att stilen kan fungera mot mycket synvilliga spelare, så kallade calling stations, eftersom man då inte ska fortsätta bluffa. Det är en viktig formulering som behöver läsas noggrant.

Det ska förstås som ett skifte till att ta betalt med händer som klarar synerna. Mot en motståndare som nästan aldrig lägger sig försvinner värdet av att pressa honom ur potter, men värdet av att få betalt när du faktiskt leder ökar i stället.

Att försöka stjäla många potter från någon som nästan aldrig lägger sig är inte samma plan. Den skillnaden är avgörande. Om den suddas ut blir rådet det motsatta av vad underlaget säger, och en aggressiv spelare skulle fortsätta bluffa mot precis den motståndare som aldrig belönar en bluff.

Notera också att stilens grundläggande aggression är kvar i båda fallen. Det är inte satsningsfrekvensen i sig som förändras, utan vilka händer satsningarna kommer med och vad de förväntas ge.

Mot andra aggressiva spelare

Mot andra aggressiva spelare blir det svårare. De sätter emot oftare och låter inte Erik ta lika många potter ostört. Potterna växer snabbare, och fler av dem går till visning.

När de börjar spela tillbaka måste han anpassa sig. Det är samma broms som beskrevs tidigare, men här kommer den inte efter en period av frustration hos motståndaren utan direkt, eftersom motståndaren redan från början spelar på det sättet.

Svängningar och risken för tilt

Stilens tydligaste svaghet är de större svängningarna jämfört med ett försiktigare spel. Fler stora potter innebär både större vinster och större förluster över samma antal händer.

En period med dåliga kort kan bli frustrerande, och författaren varnar för att det då blir svårt att hålla tilt borta. Tilt betyder här att känslorna påverkar besluten negativt, och en stil som redan bygger på stora satsningar har lite marginal för sämre beslut.

Förmågan att bromsa är därför en del av metoden, inte ett undantag från den. Den som inte kan sluta pressa när läget förändras har i praktiken bara halva stilen. Mer om hur känslor och beslut hänger ihop finns i den grundläggande strategigenomgången.

Finter och handläsning som döljer vad du har

Den andra stilen är mer finurlig. Spelaren vill göra sina händer svåra att läsa och använder flera sorters handlingar för att påverka motståndarens beslut.

Författaren nämner att limpa med A-A eller göra ett squeezespel med 7-9 i samma färg. Ett squeezespel är en återhöjning efter en öppningshöjning och minst en syn. Exemplen visar att en stark hand inte alltid spelas på det mest uppenbara sättet och att en återhöjning inte alltid behöver komma från ett högt par.

Kortfärgerna är inte angivna för 7-9, utöver att båda korten har samma färg. Inga stackar eller exakta situationer finns angivna för dessa exempel, så de ska läsas som möjligheter i en beskrivning och inte som ett mönster att kopiera.

Mindre satsningar och fler oväntade handlingar

Den finurliga spelaren använder många semibluffar och försöker ta flera potter med mindre satsningar. Han synar oftare än den spelare som ständigt sätter hårt tryck, använder ovanliga satsningar före floppen och försöker fånga motståndare i fällor.

En typisk satsning ligger enligt författaren mellan en tredjedel och två tredjedelar av potten. Det är ett intervall som lämnar utrymme för fler handlingar senare i handen än en satsning på hela potten skulle göra.

Men stilen rymmer också avsiktliga avvikelser. Han nämner en float, där spelaren synar utan en stark hand för att försöka vinna potten senare, och en minhöjning på river som bluff.

Ett annat exempel är att satsa 20 dollar i en pott på 500 dollar för att locka fram en bluff från motståndaren. Det motsvarar fyra procent av potten och är ett särskilt lockbete, inte samma storleksintervall som hans vanliga satsningar.

Tabellen räknar upp handlingarna utan att ange hur ofta de används. Underlaget ger inga frekvenser, och några sådana konstrueras inte här. Fler exempel på hur satsningsstorlekar används finns i genomgången av bluffar i cashgame.

Läs både handen och reaktionen

De bästa spelarna inom den här stilen fattar enligt författaren beslut utifrån vad motståndaren sannolikt har. Handläsning är därför en av deras främsta styrkor, och den styrkan är svår att ersätta med en färdig satsningsplan.

De behöver dessutom förstå hur motståndaren kommer att tolka en handling. Johan kanske tycker att en satsning på dubbla potten på river ser ut som en bluff. Den som känner till det kan välja sitt spel med den reaktionen i åtanke.

Det är två olika bedömningar som görs samtidigt. Den ena gäller vilka kort motståndaren rimligen har. Den andra gäller vad han kommer att tro om de kort du representerar. Båda kan vara fel oberoende av varandra.

Djupa stackar ger fler alternativ

Författaren vill ha så djupa stackar som möjligt för att få utrymme till fler slags handlingar. Med mer marker bakom går det att planera över flera gator i stället för att tvingas in i ett tidigt all-in.

Det gör det också möjligt att spela olika mot djupa och korta motståndarstackar. En kort stack begränsar hur många beslut som återstår, och då krymper också värdet av en plan som behöver flera steg.

Han anger ingen bestämd inköpsstorlek här. Den relevanta begränsningen i en enskild pott är fortfarande hur mycket de berörda spelarna kan spela om, alltså den minsta av de inblandade stackarna. Hur det fungerar när markerna tar slut beskrivs i genomgången av all-in och sidopotter.

Disciplinen som håller det dolda spelet på plats

Stilen innehåller många bluffar, vilket ställer krav på självkontroll. Författaren vill inte att spelaren bluffar så ofta att ingen längre tror på hans starka händer.

Det är en balans som inte går att räkna fram ur underlaget, eftersom det inte anger några frekvenser. Vad det däremot säger är åt vilket håll felet brukar gå.

Låt inte finterna förstöra urvalet av händer

Han ser en risk att tron på den egna förmågan att spela ut folk leder till allt sämre starthänder. Ett fungerande urval kan gradvis förvandlas till att nästan vilka två kort som helst får duga.

Det är en utveckling han tydligt avråder från. Att kunna läsa en motståndare gör inte skräphänder lönsamma i sig. Fördelen ligger i hur händerna spelas, inte i att fler händer spelas.

Spelaren behöver behålla disciplinen som gjorde metoden användbar från början. Det är samma poäng som återkommer i hela genomgången. Metoderna beskriver hur beslut fattas, inte att korten slutar spela roll.

Styrkan ligger i osäkerheten hos motståndaren

När handen är väl dold blir det svårt för Johan att veta var han står. Författaren beskriver hur motståndaren kan behöva oroa sig för att redan vara chanslös mot en starkare hand, om han inte själv har nötterna.

Det är en beskrivning av osäkerheten, inte ett påstående att varje dold hand lämnar motståndaren utan outs. En dold hand är inte automatiskt en stark hand, och osäkerheten uppstår hos motståndaren även när Erik har lite.

Den finurliga spelaren går enligt författaren all-in mer sällan än den som använder hårt tryck. När hela stacken ändå går in har han typiskt antingen en mycket stark hand eller en mycket stark övertygelse om att motståndaren saknar något att fortsätta med.

Alla motståndare följer inte berättelsen

Den stora svagheten är att en motståndare ibland är för oerfaren eller ouppmärksam för att tolka handlingarna som avsett. Erik kan försöka representera en viss hand, men Johan uppfattar inte sambandet mellan satsningarna.

Det är inte nödvändigtvis så att Johan genomskådar bluffen. Han kanske helt enkelt inte tänker i de termer som bluffen kräver. Ett spel som hade pressat en uppmärksam motståndare kan därför misslyckas mot någon som bara tittar på sina egna kort.

Skillnaden är viktig när ett misslyckat försök ska utvärderas. En bluff som går fel mot en uppmärksam spelare säger något om berättelsens innehåll. En bluff som går fel mot någon som inte följer handlingarna säger snarare att metoden var fel vald.

Rätt och fel motstånd för finterna

Författaren föredrar stilen mot mycket aggressiva spelare som han tror bluffar för ofta. När hans läsningar blir mer träffsäkra ser han bättre möjligheter att bluffa tillbaka.

Mot calling stations fungerar den bluffinriktade delen sämre. Den behöver foldar för att fungera, medan de motståndarna just kännetecknas av att de ogärna lägger sig.

Även mycket tighta spelare kan vara dåliga mål när de väl fortsätter, eftersom de ofta sitter med händer som de inte vill släppa. Ingen avancerad berättelse gör det rimligt att räkna med att en motståndare lägger nötterna.

De två sista punkterna pekar åt samma håll. En bluff behöver en motståndare som både kan tolka handlingen och är beredd att lägga sin hand. Saknas någon av de två förutsättningarna spelar det liten roll hur väl berättelsen är uppbyggd.

Metaspel som bygger på vad motståndaren tror sig veta

Den tredje stilen handlar om spelet runt den enskilda handen. Författaren beskriver den som ett psykologiskt samspel där tidigare händelser påverkar hur nästa satsning uppfattas.

Han säger att korten ofta får mindre betydelse än omständigheterna. Det uttrycker stilens fokus på motståndaren, inte att faktiska händer kan ignoreras. Just risken att glömma korten återkommer bland metodens svagheter i samma text.

Skapa en förväntan och anpassa dig efter den

Utgångspunkten är att uppmärksamma spelare söker mönster. Om Johan tror att Erik alltid satsar pott när han bluffar kan Erik använda den uppfattningen i nästa beslut. Om Johan tror att Erik bara återhöjer före floppen med mycket starka händer kan även den föreställningen påverka hur ofta han lägger sig.

Författaren vill alltså förstå vilket mönster motståndaren har sett och sedan spela med vetskap om hur det tolkas. Det kan vara ett mönster man medvetet har byggt upp eller en bild som uppstått av tillfälligheter.

Metoden kräver detaljerade anteckningar, genomgång av handhistorik och kunskap om vad som gör motståndaren obekväm. Både Eriks och Johans tidigare beteende blir material för nästa beslut.

Det som samlas in är alltså inte bara statistik över hur ofta någon höjer. Det är också iakttagelser om vilka situationer som verkar göra motståndaren obekväm och vilka slutsatser han brukar dra. Liknande resonemang om anteckningar finns i artikeln om position i onlinepoker.

Skillnaden mot att bara upptäcka en svag hand

Den finurliga spelaren söker ofta ett tillfälle där motståndaren verkar svag och försöker vinna just den potten. Metaspelaren bygger i större utsträckning sin plan på hur motståndaren uppfattar hela matchens förlopp.

Det räcker därför inte att veta vilka kort man själv har spelat. Man behöver också förstå vad Johan har fått se och vad han tror att det betyder.

Erik kanske bara spelar de starkaste tio procenten av händerna. Om flera sådana händer kommer tätt efter varandra kan Johan ändå uppfatta honom som vårdslöst aggressiv. Johan ser en följd av höjningar, inte de osynliga kort som gjorde dem rimliga.

Underlaget anger inte vilka händer som ingår i de starkaste tio procenten, och den här genomgången konstruerar ingen sådan lista. Uppgiften i texten är ett sätt att säga att urvalet är snävt, inte en färdig tabell över starthänder.

Författaren menar att fördelen ligger i att förstå både den uppfattningen och vad Johan är kapabel att göra med den. Motståndarens bild behöver inte vara korrekt för att påverka hans beslut.

Anpassningen kan göra dig svår att följa

Stilens styrka är enligt författaren att motståndaren får svårt att förstå varför handlingarna förändras. En checkhöjning i en situation följs av en minimal återhöjning i en annan. När Johan tror att han har förstått mönstret har Erik redan bytt angreppssätt.

Det är en beskrivning av den avsedda effekten. Att bara variera sina handlingar utan hänsyn till kort, storlekar och motståndarens reaktion är inte samma sak som att ha en genomtänkt anpassning.

Skillnaden går att pröva med en enkel fråga. Går det att säga varför just den här handlingen valdes mot just den här motståndaren? Om svaret bara är att den skiljer sig från den förra handlingen är det variation utan innehåll.

En stark hand försvinner inte för att din historia låter trovärdig

Den stora faran är att bli så upptagen av psykologin att man missar den enklaste förklaringen. Johan kanske faktiskt har en mycket stark hand.

Om han synar på både floppen och turn betyder det inte automatiskt att han kommer att lägga sig mot en tredje satsning på river. Att Erik tidigare har visat starka händer räcker inte för att göra den tredje bluffen framgångsrik.

Författaren vill därför inte att en planerad sekvens blir viktigare än ny information. Ibland har motståndaren helt enkelt den hand som hans syner är förenliga med.

Den här sekvensen är en annan situation än återhöjningen till 200 dollar tidigare i genomgången. Den ena handlar om hur potter samlas in med tryck, den andra om hur en uppbyggd bild kan leda fel. De ska inte läsas ihop som samma hand.

Metaspel behöver en uppmärksam motståndare

Författaren anser att metaspel fungerar bäst mot aggressiva och mycket skickliga spelare som följer det som händer under sessionen. Ju färre deltagare, desto tydligare blir den gemensamma historien.

Han ser heads-up som den mest lämpade miljön, även om metoden kan fungera i annat shorthandedspel. Vid ett fullsatt bord fördelas uppmärksamheten på fler spelare, och den gemensamma historien mellan två av dem blir tunnare.

Mot någon som bara spelar sina egna kort oavsett tidigare händelser har metoden mindre att arbeta med. Detsamma gäller calling stations som inte ger de foldar många av försöken behöver.

Det som förenar de tre metoderna

De tre stilarna förenas därmed av samma krav. Erik måste förstå vilket beteende han försöker påverka och vara beredd att byta metod när motståndaren inte reagerar som väntat.

Ingen av metoderna är alltså en färdig strategi för sexmannapoker. De är tre sätt att angripa problemet, och deras värde beror på vem som sitter på andra sidan bordet.

Det är också därför genomgången inte innehåller några siffror på hur ofta något lyckas. Underlaget ger inga sådana, och en metod som anpassas efter motståndaren låter sig svårligen sammanfattas i en procentsats.

Vill du repetera grunderna? Läs hela genomgången av Texas Hold’em-reglerna, följ en hand från start till visning, slå upp ett begrepp i ordlistan eller läs om hemmaspel och hur du arrangerar det.